Creeper World 3: Arc Eternal

Creeper World 3: Arc Eternal är ett strategi / tower-defense-spel med egenheten att fienden bokstavligt talat är en stor grå massa. Eller okej, lila. “The creeper”, som den kallas, väller upp ur sändare placerade på banan. Den fylls på, rinner över kanten, kommer obevekligen närmare, och jag i rollen som “Skarsgard Abraxis” (eh ja lol) är den enda som återstår i universum att bekämpa den. Alla andra har gett upp och gått under. Vi befinner oss 4 miljarder år in i framtiden och det ser minst sagt mörkt ut.
Continue reading Creeper World 3: Arc Eternal

Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds

Eftersom jag var så pass (relativt) sen på bollen med att spela Horizon Zero Dawn så hade Guerilla Games redan hunnit släppa det enda story-DLC:et de planerade för spelet innan jag var klar med originalet.

Min chef (!) tyckte jag skulle börja med extra-innehållet innan jag tog mig an slutbossen. Rebell som jag är ignorerade jag honom och det är jag nog i efterhand rätt nöjd med – sagda slutboss hade varit en tårtbit om jag plöjt DLC:t först. För det var enligt mig rejält mycket svårare.
Continue reading Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds

What Remains of Edith Finch

Jag undrar litegrann om det finns glada walking simulators. Nåt som inte lämnar ett tomrum och en sorg efter sig när jag är klar med det. Eller ligger det kanske i genrens natur att spelaren alltid måste vara en betraktare; någon som kommer i efterhand för att ta reda på varför allt är tomt?

Firewatch är väl det närmaste jag kommer ett undantag, då jag faktiskt får spela någon som agerar på händelser – men känslan är fortfarande densamma. Ett hål, en smärta.

I What Remains of Edith Finch följer vi sagda Edith Finch som återvänder till sitt märkliga barndomshus för att återuppleva sin familjs ännu märkligare levnadsöden; vi följer ett familjeträd som beskurits kraftigt utan att nånsin få några förklaringar.

Även det känns som en av grundstommarna i genren. Vi följer med men får aldrig riktigt förstå. Vi är hjälplösa. Vi får aldrig hela bilden – utom möjligen när det det redan är för sent.

Det är ett vackert spel, både grafiskt och berättartekniskt. Det finns lätta troféer att plocka upp men jag som missade dem på första genomspelningen har inte hjärta att ta ett andra varv för den skull. Inte när jag vet hur det slutar.

One Final Breath

På Steam har jag taggat detta spel som Kickstarter, och det stämmer förvisso att spelet kom till efter några misslyckade Kickstarter-kampanjer, men jag är inte helt säker på att jag faktiskt nappade via en sån. Visserligen finns det inget i presentationen på just Steam som får mig det minsta sugen på spelet ändå – minst av allt den vägg av negativa recensioner som lämnats – så det är lite av ett mysterium hur det hamnat i mitt bibliotek.

Inte som de där ohemula mängderna spel från New Reality Games. Jag köper ett spelpack och blir sedan dränkt i alla deras framtida titlar. Suck.

One Final Breath påstår sig vara ett psykologiskt episodiskt skräckäventyr där du ska smyga igenom en risig nedlagd skola för “begåvade barn” (den har vi aldrig hört förut) – en skola som tidigare varit ett sjukhus (inte den heller) med rykten om en avdelning för svårt mentalt sjuka (omg!). Varför? Jo för att den nedsupne protagonistens dotter är just “begåvad”, har gått på denna skola och efter att hon tagits därifrån envisas med att rymma tillbaka dit.

Jag säger påstår, för det finns bara en episod, och det är mer en nyckelhittarsimulator än ett skräckäventyr. Inte min formulering, tyvärr, men det var för träffande för att inte ta med. Det finns en jumpscare, så det var ju läskigt kanske. Annars är det läskigaste nog headbobbingen som gav mig markant illamående – och protagonistens usla röstskådespelare. Och grafiken som känns mer som ett tidigt demo än en färdig produkt.

Det bästa var att det tog mig bara ca 20 minuter att spela igenom detta. Steam säger 0.5h, men jag tog en toapaus. Det är inte värt sitt listpris på 3.99€; om resterande episoder någonsin släpps (tveksamt) har de en rejäl tröskel att ta sig över för att jag skulle vara intresserad. Uff.

Har inte bestämt mig om det petar ner Hero Quest – Tower Conflict på sin ohedervärda första placering på “sämsta spel jag någonsin spelat”. Jag har ju faktiskt “spelat klart” detta.

Nåja. TL;DR undvik.

Edit: Ooh, okej, nu hittade jag det på min Kickstarter-lista. Okej, det förklarar saken.

Midnight Mysteries: The Edgar Allan Poe Conspiracy

Midnight Mysteries är en serie hidden object-spel där jag tydligen äger det första – The Edgar Allan Poe Conspiracy – och det fjärde –  Haunted Houdini. Om jag bara ska gå på den första titeln är jag lite osäker på om jag faktiskt vill följa upp med resten, så jag antar att jag kommer få spela fyran först (ack! Oordning!) innan jag bestämmer mig.

De första tio-femton minuterna var nämligen riktigt tråkiga. Ful grafik och en tråkig tutorial som inte går att hoppa över. Helt linjär spelmekanik och ingen möjlighet att byta från HOG till minispel (inte för att jag brukar göra det MEN ÄNDÅ).

Sen tog det sig. Lite i alla fall.

Inramningen är lite märklig. Som en världsberömd mysterielösare och författare har du haft skrivkramp alldeles för länge när helt plötsligt Edgar Allan Poes spöke besöker dig och bönfaller dig att lösa mysteriet med hans död. Han har nämligen inte supit ihjäl sig eller dött av syfilis eller annan hjärnsjukdom så som historien säger – något mycket mer ondskefull ligger bakom.

För att lösa det 160 år gamla mordfallet måste du lösa några andra till synes helt orelaterade brott först… med hjälp av Poes klocka som kan föra dig tillbaka i tiden, samt hans korp som agerar som ledtråd i alla pussel.

Härefter följer en del där du löser ett mordfall i en av Poes egna berättelser; ett mordfall i den verkliga händelse som ligger bakom detta mordfall; att hitta kapten Kidd’s skatt (ja, eh, jag vet inte..) och slutligen brottsligen bakom Poes egen död.

Det känns lite osammanhängande inte bara i min beskrivning utan även att spela. Men inramningen är ändå hyfsat stämningsfull så spelet blev till slut okej.

Inga Steam-achievements finnes här, så om det är din grej bör du leta efter andra spel.

Horizon Zero Dawn

Den första teaser-trailern som kom sommaren 2015 var lovande: En kvinnlig protagonist som slåss mot robotdinosaurier i en fantastiskt vacker postapokalyptisk värld. Jag var försiktigt optimistisk. Robotdinosaurier! Ingen skäggig karl i huvudrollen! Inget jävla Mad Max-töcken av sandiga ruiner och olje-fetischister!

Det kändes som 50/50 att det skulle bli bra; det kunde lika gärna slutat som nån sorts onanistisk nördpojkefantasi.

Och det blev bra! Otroliga miljöer; en lagom sarkastisk hjältinna med ett hår jag bara drömmer om; en välskriven story – och en öppning för fortsatta titlar i samma värld. (Det är nog fortfarande en våt dröm för gamers – hallå, det är en våt dröm för mig.)

Det här blir mest en fangirl-blog om spelet. Jag vill inte skriva ett enda ord om handlingen för den förtjänar att upptäckas av spelaren. Du är Aloy. Det finns robotdinosaurier. Det räcker där. (varför finns “robotdinosaurier” som ett ord i Chromes stavningskontroll? PGA DETTA SPEL gissar jag)

Kolla bara. Mina nuvarande datorbakgrunder. Måste minimera webbläsaren och discord lite då och då bara för att titta på detta.

Det finns säkert saker att störa sig på. Om du ger dig fan på att ta platinum blir det kanske lite enformigt. Men jag säger ett tveksamt “kanske” på den för jag blev inte uttråkad trots att det tog mig 86 timmar. Det vägs i vilket fall upp av resten. Uppgradera vapen, utforska ruiner, hjälp bosättningar att hantera.. rovdjursproblematiken. Slåss mot robotar. Det blir inte enformigt. Det finns så många sätt att hantera striderna. Vänta på uppföljaren.

Alltså. Öh. UNF. Varför tog det slut?

…fast jag har ju DLCn Frozen Wilds att ta itu med nu såatteh. Hejdå.

Reigns

Helt plötsligt blev det nytt år igen, och pinsamt uppenbart att vi ignorerat den här bloggen. Nytt år nya tag, igen. Få se hur länge det varar den här gången. Det är ju inte så att vi slutat spela eller slutat snacka om spel, det har bara inte blivit här av någon anledning.

Hela december spelade jag Horizon Zero Dawn, men det första spelet jag klarade i år var däremot ett litet indie-RPG vid namn Reigns. Det finns till PC, Android och iOS och jag spelade det på det sistnämnda formatet.

Devolver Digital är en utgivare att hålla ögonen på. Förutom Reigns ligger de även bakom bland annat Hatoful Boyfriend, duvdatingspelet; Genital Jousting som, eh, ja, är vad det låter; The Talos Principle som jag fortfarande inte har testat, knappt vet vad det är men definitivt kommer spela någon gång och Hotline Miami som förmodligen är både briljant och inte alls min stil.

Tillbaka till Reigns som sätter dig i rollen som kung – eller snarare en serie av kungar efter varandra – som styr över ett rike. Varje år möts du av ett nytt val i form av ett kort som presenterar ett dilemma och du kan reagera genom att swipa höger eller vänster.

Ditt val påverkar en eller fler av spelets fyra resurser: religion, folk, armé, pengar. När någon mätare når toppen eller botten dör du och nästa kung tar över. Spelmekaniken är alltså otroligt simpel. Samma val återkommer många gånger under spelets gång och du lär dig snart hur du balanserar resurserna (i teorin. I praktiken har du en slumpmässig (eller?) kortlek att jobba med). Men ändå går det inte att sluta. Dina val låser upp nya kort som ger mer slumpmässighet. Eller story. Eller vad händer egentligen? Året blir 666 och.. nej, inga spoilers.

30 kronor kostar det. Köp.

Och sen uppföljaren där du får spela som drottning istället.

Beautiful Katamari

Kungen av Hela Kosmos, hans fru Drottningen och deras yttepyttelilla son Prinsen är på semester. Kungen och Drottningen spelar tennis. SMASH! Kungen råkar dra iväg en tennisboll för hårt! Den slår genom atmosfären, ut, och hål i universum! Ett svart hål bildas som suger i sig allt!

Prinsen? Du måste fixa detta! Under översikt av pappa Kungen förstås, så att allt blir rätt gjort. Kungen vet bäst. Detta görs, som alla vet, genom att rulla en liten kladdig boll över allsköns saker och ting i rätt storlek. Prylarna fastnar på bollen, som blir större och därmed kan plocka upp ännu större saker. Fortsätt så tills önskat mål uppnås. T.ex. att skapa en ny Venus med hjälp av lyxföremål.

Continue reading Beautiful Katamari

Labyrinthine Dreams

Beth kommer snart att dö. Innan dess får vi tillsammans med henne se tillbaka på några viktiga stunder i hennes liv, samt spela några pussel.

Ännu en walking simulator i rpgmaker. Ett kort spel med ett sentimentalt budskap, som faktiskt fungerar och bärs upp av röstskådespelaren bakom Beth. [1]Artie däremot.. sheesh. Minnesbilder varvas med halvkluriga pussel för runt en timmes speltid innan du är klar.

Fotnoter   [ + ]

1. Artie däremot.. sheesh

Warriors Orochi 3

Vi börjar med några godbitar:

“Why don’t you try playing dumb? Men really go for a woman who needs to rely on them for help.”
Sakon Shima till Wang Yuanji

“Everyone keeps telling me I need to be more feminine, that I should learn from you…”
“Shangxiang, you caused quite a ruckus in the last battle, you’re such a tomboy! ”
” Heh, you are such a tomboy.”
Sun Shangxiang duger inte som hon är

“I know I’ve said I want to have better luck with men, but don’t you think you’re clearly out of my league?”
“Sigh I dont have much luck with men…And how many times have I said that very thing?”
“It was to get the good-looking guys, right?”
Kai

Continue reading Warriors Orochi 3

Skyborn

Claret Spencer är mekaniker som kan laga allt och lite till, och det gör hon i sin verkstad som hon äger tillsammans med sin bror. Som säljer den och henne till en rik snobb. Kul liv. Det var okej innan, trots det tyranniska Skyborn-styret, men nu? Fly eller fäkta? Nog om det, den som spelar får se.

Allra högst i näringskedjan finner vi Skyborn – humanoider som alla bär ett par riktigt praktfulla vingar på ryggen. Långt nedanför dem, under skosulan på dessa ädla varelser, sitter de smutsiga människorna fastkilade likt gammalt tuggummi, och dessvärre lika ihärdigt. Släng in lite grus på det så har vi ett redigt irritationsmoment. Men de måste väl fortsätta existera, för vilka skulle annars utföra allt smutsjobb? Inte de värdelösa, vedervärdiga halvbloden i alla fall. De kan bara dö. Typ nu.

Continue reading Skyborn

One Way Heroics

Det är kört nu. Mörkret kommer och sväljer världen. Alla världar. Alla dimensioner.  Det enda hoppet som finns kvar är hoppet om en hjälte som kan besegra mörkret. Med andra ord snackar vi om dig. Sluta slöa!

/Mvh generisk rpg-beskrivning

Continue reading One Way Heroics

EvilQuest

Är du också lite trött på att ikläda dig rollen som en fjollig helyllehjälte vars  ultimata mål är att se till att alla i hela världen är jättenöjda och bara sprudlar av livsglädje? Är du också intresserad av att se saker och ting genom ett lite annorlunda perspektiv? Vill du se världen brinna?

Om så är fallet så är EvilQuest verkligen något för dig. Du spelar som Galvis, en maktgalen psykopat som vill hämnas på undersåten som förrådde honom, och kungen som höll honom inlåst i fängelsehålorna i tio år.

Continue reading EvilQuest