Tomb Raider IV: The Last Revelation

Jag började spela Tomb Raider IV för ungefär sju år sedan och ganska kort efter att jag klarat del tre i serien om den smått groteska donnan. Det blev nog lite för mycket av det goda och det dröjde hela sex år innan jag tog upp kampen mot de förbannade skalbaggarna igen. Jag kom vidare från bana 10 och nådde fram till bana 29 innan det fick bli paus igen. Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att spela Rise of the Tomb Raider, vilket lockade lite mer med sitt fria upplägg (och kamera). Missförstå mig rätt, de gamla spelen har sin charm, men det kräver en hel del tålamod trots att jag kör med guide. Dessutom sparar jag efter varje steg. Buhu, jag är ingen riktig gamer bla bla bla. Nåväl. Jag läste i en gammal Super Play om det här spelet och påmindes om att jag fortfarande hade det oklarat. Det går ju inte. Så nu har jag klarat det, sju år senare.

Continue reading Tomb Raider IV: The Last Revelation

9 Clues 2: The Ward

Wohoo, ännu ett Hidden Object Game! Jag har ju tänkt att jag ska klara 10 stycken sådana under 2022 så, eh, jag ligger lite efter i statistiken.

Huvudpersonen är en privatdetektiv med en ruskigt bra insikt i att tolka händelseförlopp, och den här gången ska vi göra det på en avskild ö med ett mentalsjukhus på. Efter att ha tagit emot ett mystiskt telefonsamtal skyndar sig vår protagonist iväg tillsammans med herr kollega Owen och möts direkt av att en doktor kastar sig ut genom ett fönster till sin död. Eller gjorde han…?

Continue reading 9 Clues 2: The Ward

Horizon: Forbidden West

Det tog fem år för Guerrilla att spotta ur sig en uppföljare till Horizon Zero Dawn. 70+ timmar senare i speltid – och ca 2 månader IRL – tog jag sista trofén och har nu platinum även i Forbidden West.

Continue reading Horizon: Forbidden West

NieR: Automata

Jahaja. Jag gillade ju Nier [Gestalt] när det begav sig. Jag köpte den här “uppföljaren” något halvår efter att det släpptes 2017 och följde direkt upp med att inte spela det. Min vana trogen, då. 2019 satte jag igång det och sen kom jag av mig pga jag blev sugen på PS4-remaken av .hack GU: Rebirth av alla titlar och sen fick den ligga tills en bekant tjatade till sig att jag skulle spela en av hennes favoritspel. Såatteh det gjorde jag. Och sen spelade jag mer. Och lite mer. Och alla canon-slut blev det men inte en platinum ännu, och sen såg jag att det skulle komma en nyrelease av NieR Replicant (asså spela som storebror!Nier denna gång, pappa!Nier fick ingen remake minsann) och råkade kanske förhandsboka den också.

Continue reading NieR: Automata

Ghost Encounters: Deadwood

Usch vad läskigt! Spöket av en gammal vilda västern-bandit härjar runt i den nästan öde staden Deadwood. Han har redan haft ihjäl en hel räcka med folk, och du är nog förmodligen nästa. Det fungerar ju inte riktigt att vara en paranormal investigator som vill lägga spöket till vila igen om sagda spöke är riktigt förbannad – på båda sätten.

Continue reading Ghost Encounters: Deadwood

Chronicles of the Witches and Warlocks

Jag ägnade hela februari, mars och april åt att spela My Time at Portia för att äntligen klara det den 4:a maj, så egentligen borde jag kanske skriva en text om det spelet istället. Men eftersom det känns enklare att bara berätta lite kort om ännu ett Hidden Object-spel så får det bli så.

Först och främst har jag ingen aning om varför spelet fått det namnet. Huvudpersonen är en advokat, och även om spelet omfattar en del konstiga magiska ritualer känns det inte som att det är något som protagonisten egentligen har mycket koll på. Kanske hennes pojkvän då, som i spelets första minuter sätts dit för att ha mördat sin granne. Han är tvärsäker på att detta beror på att han kommit nära att hitta den magisk själstjälande totem som han av oklar anledning letat efter, och det verkar sannolikt.

Continue reading Chronicles of the Witches and Warlocks

Monument Valley 2

En efterlängtad uppföljare som precis som Monument Valley är alldeles för kort. Här möter vi Ro som tränar sin dotter i att bygga monument: i början följer dottern efter modern men i slutet hjälps de åt. Detta ger några fina parallella pussel där bägge karaktärer måste ledas till sitt mål samtidigt via olika vägar, och det är dessa pussel som är de allra bästa.

Det finns inte så mycket att säga om MV2 mer än att det är mer av samma sak jag gillade i ettan. Det känns kortare trots att det har 14 kapitel jämfört med föregångarens 10. Å andra sidan hade jag köpt expansionen till det första spelet redan innan jag började spela det, så det fanns mer att fortsätta med direkt. Det här spelet tar slut lite innan det hinner börja ordentligt. Dessutom kändes det första spelet mer mystiskt, storymässigt. Här skrivs den istället mig på näsan, uttalat och klart, så jag får inte riktigt chansen att fundera själv på vad som händer.

Om du bara ska köpa ett av spelen, köp ettan. Men det finns väl ingen anledning att begränsa sig. Köp allt!

Nu önskar jag bara att någon gör ett riktigt jäkla långt spel på det här temat. Eh, och säg inte Fez, för det har jag redan spelat.

Steamworld Dig

Passar perfekt till formatet.

Jag spelade av någon anledning Steamworld Dig 2 innan ettan, vilket oftast inte är en bra idé. Uppföljare brukar finputsa spelmekaniken, lägga till nya funktioner som saknas smärtsamt i de äldre versionerna, och i värsta fall också spoila föregångarna totalt.

Allt detta stämmer för Steamworld Dig, men jag gillade det ändå.

Continue reading Steamworld Dig

Pokémon: Let’s Go, Eevee!

Av de traditionella handhållna Pokémon-spelen har jag klarat två: Första generationens Pokémon Red och sjunde generationens Pokémon Moon. Jag har börjat spela Silver, HeartGold, X och både Alpha Sapphire och Omega Ruby (har tänkt dumpa av det ena av dem på min partner vid tillfälle så vi kan byta monster med varandra). Jag har en inplastad Platinum och ett par orörda White respektive Black version 2. För att inte tala om konsolspelen som jag knappt har tittat på. Mina ambitioner har helt klart varit större än det faktiska genomförandet.

Så att jag innan jul började tjata om och peppa för Pokémon: Let’s Go, Eevee är både konstigt och fullständigt väntat.

Continue reading Pokémon: Let’s Go, Eevee!