Shounen Onmyouji
Det här är något så ovanligt som en lågtempo shounen-serie. Nej, jag fattar inte heller.
Masahiro är barnbarn till Abe no Seimei, den välkände onmyouji som ägnat sitt liv åt att bekämpa monster, avvärja förbannelser, och vara allmänt jätteawesome – gärna tillsammans med sina tolv shikigami. (Varför flera av dessa japanska gudar väljer att använda skrikiga ungar i sin mänskliga form är ännu en sak jag inte förstår, men jag antar att det är en del av de där osynliga kraven alla j-serier måste skriva på innan de får publiceras)
Masahiro är ämnad att vara Abe no Seimei’s efterföljare, men då han blev av med sina egna krafter i späd ålder ser han inte själv riktigt hur det ska gå till. (Spoiler: Han får tillbaka dem.)
Saker som är bra:
- Det är inte riktigt en “veckans monster”-typ av serie; alla mini-arcs som dyker upp hänger mer eller mindre ihop.
- Masahiro är inte en skrikig unge. Han är lite grinig mot sin farfar, men det skulle jag också vara. I övrigt är han flitig, artig och gör sitt bästa i alla situationer. Han är inte ens elak mot sitt kärleksintresse. Mycket uppfriskande.
- Att den gamle gubben Abe no Seimei inte bara sitter på sin kammare och är värdelös. Ohohoho.
Saker som är mindre bra:
- Tempot. Jisses vad segt det går.
- Det där gamla vanliga om “buääh jag vill inte hjälpa dig, du kommer aaaaldrig bli lika bra som min <3 mästare <3” när alla vet att de kommer ge med sig i slutet av serien.
- Att snubbar går och är sur i 50+ år över något som någon inte ens kan rå för. What’s up with that?
Totalt får den här serien ett “öh, visst, ok”. Varken bra eller dålig.
Read On No Comments