Xenoblade Chronicles 2

Jag har lite svårt att sammanfatta vad jag tycker om det här spelet, och det säger jag efter att ha spelat närmare 100 timmar. (JRPG yay :rolleyes:)

Föregångaren, Xenoblade Chronicles (Wii), räknar jag till ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Det träffade precis rätt för mig då det kom – spelmekanik, grafikstil, story, musik; allting klaffade. Jag vet inte om jag kommer våga spela om det. Tänk om det inte är så bra som jag minns? Sidospåret Xenoblade Chronicles X som kom några år senare till WiiU nådde inte riktigt samma höjder även om jag definitivt uppskattade det också. Xenoblade Chronicles 2 hade med andra ord lite att leva upp till, och jag antar att det är det som är problemet.

Continue reading Xenoblade Chronicles 2

Black Viper: Sophia’s Fate

Jag tänker mig att det är ganska lukrativt att göra hidden object-spel. Varken grafik eller teknik känns speciellt avancerad, och det verkar inte heller vara så noga med hur bra översättningen till engelska är. Jag har spelat en hel del spel i genren nu och kvaliteten är minst sagt varierande.

Det senaste jag spelade, Black Viper: Sophia’s Fate, verkar ha gått igenom QA på nåder eller medelst mutor. Vissa problem kan jag väl stå ut med, t.ex. att det är tydligt att spelet inte utvecklats mot en engelsktalande målgrupp i första hand och att det kanske inte var den största delen av budgeten som gick till att översätta heller. Jag hade kanske också föredragit om vad röstskådespelarna faktiskt sa stämde överens med vad undertexten visade, men allt detta är on par för genren.
Continue reading Black Viper: Sophia’s Fate

Creeper World 3: Arc Eternal

Creeper World 3: Arc Eternal är ett strategi / tower-defense-spel med egenheten att fienden bokstavligt talat är en stor grå massa. Eller okej, lila. “The creeper”, som den kallas, väller upp ur sändare placerade på banan. Den fylls på, rinner över kanten, kommer obevekligen närmare, och jag i rollen som “Skarsgard Abraxis” (eh ja lol) är den enda som återstår i universum att bekämpa den. Alla andra har gett upp och gått under. Vi befinner oss 4 miljarder år in i framtiden och det ser minst sagt mörkt ut.
Continue reading Creeper World 3: Arc Eternal

Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds

Eftersom jag var så pass (relativt) sen på bollen med att spela Horizon Zero Dawn så hade Guerilla Games redan hunnit släppa det enda story-DLC:et de planerade för spelet innan jag var klar med originalet.

Min chef (!) tyckte jag skulle börja med extra-innehållet innan jag tog mig an slutbossen. Rebell som jag är ignorerade jag honom och det är jag nog i efterhand rätt nöjd med – sagda slutboss hade varit en tårtbit om jag plöjt DLC:t först. För det var enligt mig rejält mycket svårare.
Continue reading Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds

What Remains of Edith Finch

Jag undrar litegrann om det finns glada walking simulators. Nåt som inte lämnar ett tomrum och en sorg efter sig när jag är klar med det. Eller ligger det kanske i genrens natur att spelaren alltid måste vara en betraktare; någon som kommer i efterhand för att ta reda på varför allt är tomt?

Firewatch är väl det närmaste jag kommer ett undantag, då jag faktiskt får spela någon som agerar på händelser – men känslan är fortfarande densamma. Ett hål, en smärta.

I What Remains of Edith Finch följer vi sagda Edith Finch som återvänder till sitt märkliga barndomshus för att återuppleva sin familjs ännu märkligare levnadsöden; vi följer ett familjeträd som beskurits kraftigt utan att nånsin få några förklaringar.

Även det känns som en av grundstommarna i genren. Vi följer med men får aldrig riktigt förstå. Vi är hjälplösa. Vi får aldrig hela bilden – utom möjligen när det det redan är för sent.

Det är ett vackert spel, både grafiskt och berättartekniskt. Det finns lätta troféer att plocka upp men jag som missade dem på första genomspelningen har inte hjärta att ta ett andra varv för den skull. Inte när jag vet hur det slutar.

One Final Breath

På Steam har jag taggat detta spel som Kickstarter, och det stämmer förvisso att spelet kom till efter några misslyckade Kickstarter-kampanjer, men jag är inte helt säker på att jag faktiskt nappade via en sån. Visserligen finns det inget i presentationen på just Steam som får mig det minsta sugen på spelet ändå – minst av allt den vägg av negativa recensioner som lämnats – så det är lite av ett mysterium hur det hamnat i mitt bibliotek.

Inte som de där ohemula mängderna spel från New Reality Games. Jag köper ett spelpack och blir sedan dränkt i alla deras framtida titlar. Suck.

One Final Breath påstår sig vara ett psykologiskt episodiskt skräckäventyr där du ska smyga igenom en risig nedlagd skola för “begåvade barn” (den har vi aldrig hört förut) – en skola som tidigare varit ett sjukhus (inte den heller) med rykten om en avdelning för svårt mentalt sjuka (omg!). Varför? Jo för att den nedsupne protagonistens dotter är just “begåvad”, har gått på denna skola och efter att hon tagits därifrån envisas med att rymma tillbaka dit.

Jag säger påstår, för det finns bara en episod, och det är mer en nyckelhittarsimulator än ett skräckäventyr. Inte min formulering, tyvärr, men det var för träffande för att inte ta med. Det finns en jumpscare, så det var ju läskigt kanske. Annars är det läskigaste nog headbobbingen som gav mig markant illamående – och protagonistens usla röstskådespelare. Och grafiken som känns mer som ett tidigt demo än en färdig produkt.

Det bästa var att det tog mig bara ca 20 minuter att spela igenom detta. Steam säger 0.5h, men jag tog en toapaus. Det är inte värt sitt listpris på 3.99€; om resterande episoder någonsin släpps (tveksamt) har de en rejäl tröskel att ta sig över för att jag skulle vara intresserad. Uff.

Har inte bestämt mig om det petar ner Hero Quest – Tower Conflict på sin ohedervärda första placering på “sämsta spel jag någonsin spelat”. Jag har ju faktiskt “spelat klart” detta.

Nåja. TL;DR undvik.

Edit: Ooh, okej, nu hittade jag det på min Kickstarter-lista. Okej, det förklarar saken.

Midnight Mysteries: The Edgar Allan Poe Conspiracy

Midnight Mysteries är en serie hidden object-spel där jag tydligen äger det första – The Edgar Allan Poe Conspiracy – och det fjärde –  Haunted Houdini. Om jag bara ska gå på den första titeln är jag lite osäker på om jag faktiskt vill följa upp med resten, så jag antar att jag kommer få spela fyran först (ack! Oordning!) innan jag bestämmer mig.

De första tio-femton minuterna var nämligen riktigt tråkiga. Ful grafik och en tråkig tutorial som inte går att hoppa över. Helt linjär spelmekanik och ingen möjlighet att byta från HOG till minispel (inte för att jag brukar göra det MEN ÄNDÅ).

Sen tog det sig. Lite i alla fall.

Inramningen är lite märklig. Som en världsberömd mysterielösare och författare har du haft skrivkramp alldeles för länge när helt plötsligt Edgar Allan Poes spöke besöker dig och bönfaller dig att lösa mysteriet med hans död. Han har nämligen inte supit ihjäl sig eller dött av syfilis eller annan hjärnsjukdom så som historien säger – något mycket mer ondskefull ligger bakom.

För att lösa det 160 år gamla mordfallet måste du lösa några andra till synes helt orelaterade brott först… med hjälp av Poes klocka som kan föra dig tillbaka i tiden, samt hans korp som agerar som ledtråd i alla pussel.

Härefter följer en del där du löser ett mordfall i en av Poes egna berättelser; ett mordfall i den verkliga händelse som ligger bakom detta mordfall; att hitta kapten Kidd’s skatt (ja, eh, jag vet inte..) och slutligen brottsligen bakom Poes egen död.

Det känns lite osammanhängande inte bara i min beskrivning utan även att spela. Men inramningen är ändå hyfsat stämningsfull så spelet blev till slut okej.

Inga Steam-achievements finnes här, så om det är din grej bör du leta efter andra spel.

Horizon Zero Dawn

Den första teaser-trailern som kom sommaren 2015 var lovande: En kvinnlig protagonist som slåss mot robotdinosaurier i en fantastiskt vacker postapokalyptisk värld. Jag var försiktigt optimistisk. Robotdinosaurier! Ingen skäggig karl i huvudrollen! Inget jävla Mad Max-töcken av sandiga ruiner och olje-fetischister!

Det kändes som 50/50 att det skulle bli bra; det kunde lika gärna slutat som nån sorts onanistisk nördpojkefantasi.

Och det blev bra! Otroliga miljöer; en lagom sarkastisk hjältinna med ett hår jag bara drömmer om; en välskriven story – och en öppning för fortsatta titlar i samma värld. (Det är nog fortfarande en våt dröm för gamers – hallå, det är en våt dröm för mig.)

Det här blir mest en fangirl-blog om spelet. Jag vill inte skriva ett enda ord om handlingen för den förtjänar att upptäckas av spelaren. Du är Aloy. Det finns robotdinosaurier. Det räcker där. (varför finns “robotdinosaurier” som ett ord i Chromes stavningskontroll? PGA DETTA SPEL gissar jag)

Kolla bara. Mina nuvarande datorbakgrunder. Måste minimera webbläsaren och discord lite då och då bara för att titta på detta.

Det finns säkert saker att störa sig på. Om du ger dig fan på att ta platinum blir det kanske lite enformigt. Men jag säger ett tveksamt “kanske” på den för jag blev inte uttråkad trots att det tog mig 86 timmar. Det vägs i vilket fall upp av resten. Uppgradera vapen, utforska ruiner, hjälp bosättningar att hantera.. rovdjursproblematiken. Slåss mot robotar. Det blir inte enformigt. Det finns så många sätt att hantera striderna. Vänta på uppföljaren.

Alltså. Öh. UNF. Varför tog det slut?

…fast jag har ju DLCn Frozen Wilds att ta itu med nu såatteh. Hejdå.

Reigns

Helt plötsligt blev det nytt år igen, och pinsamt uppenbart att vi ignorerat den här bloggen. Nytt år nya tag, igen. Få se hur länge det varar den här gången. Det är ju inte så att vi slutat spela eller slutat snacka om spel, det har bara inte blivit här av någon anledning.

Hela december spelade jag Horizon Zero Dawn, men det första spelet jag klarade i år var däremot ett litet indie-RPG vid namn Reigns. Det finns till PC, Android och iOS och jag spelade det på det sistnämnda formatet.

Devolver Digital är en utgivare att hålla ögonen på. Förutom Reigns ligger de även bakom bland annat Hatoful Boyfriend, duvdatingspelet; Genital Jousting som, eh, ja, är vad det låter; The Talos Principle som jag fortfarande inte har testat, knappt vet vad det är men definitivt kommer spela någon gång och Hotline Miami som förmodligen är både briljant och inte alls min stil.

Tillbaka till Reigns som sätter dig i rollen som kung – eller snarare en serie av kungar efter varandra – som styr över ett rike. Varje år möts du av ett nytt val i form av ett kort som presenterar ett dilemma och du kan reagera genom att swipa höger eller vänster.

Ditt val påverkar en eller fler av spelets fyra resurser: religion, folk, armé, pengar. När någon mätare når toppen eller botten dör du och nästa kung tar över. Spelmekaniken är alltså otroligt simpel. Samma val återkommer många gånger under spelets gång och du lär dig snart hur du balanserar resurserna (i teorin. I praktiken har du en slumpmässig (eller?) kortlek att jobba med). Men ändå går det inte att sluta. Dina val låser upp nya kort som ger mer slumpmässighet. Eller story. Eller vad händer egentligen? Året blir 666 och.. nej, inga spoilers.

30 kronor kostar det. Köp.

Och sen uppföljaren där du får spela som drottning istället.

Beautiful Katamari

Kungen av Hela Kosmos, hans fru Drottningen och deras yttepyttelilla son Prinsen är på semester. Kungen och Drottningen spelar tennis. SMASH! Kungen råkar dra iväg en tennisboll för hårt! Den slår genom atmosfären, ut, och hål i universum! Ett svart hål bildas som suger i sig allt!

Prinsen? Du måste fixa detta! Under översikt av pappa Kungen förstås, så att allt blir rätt gjort. Kungen vet bäst. Detta görs, som alla vet, genom att rulla en liten kladdig boll över allsköns saker och ting i rätt storlek. Prylarna fastnar på bollen, som blir större och därmed kan plocka upp ännu större saker. Fortsätt så tills önskat mål uppnås. T.ex. att skapa en ny Venus med hjälp av lyxföremål.

Continue reading Beautiful Katamari