Jo jag ska skriva om övriga spel också, schhh.

I AC: Unity befinner vi oss i revolutionstidens Frankrike. Huvuden rullar till höger och vänster och vad har egentligen våra ärkefiender tempelriddarna för sig här egentligen?

Vi kommer till det.

Först måste vi nämligen spela igenom de obligatoriska intro-uppdragen där huvudpersonen är en pilsk tonårspojk som inte vill lyssna på folk som vet bättre. Du har sett det förut, och det är alltid lika tråkigt. Nej Arno, du vet faktist inte bättre.

Nåväl, spelet börjar med att Arnos pappa, som var lönnmördare, blir mördad av Shay Cormack – dvs huvudpersonen i förra spelet (SPOILER!). Arno blir omhändertagen av en herr Francois de la Serre och växer upp tillsammans med dennes vackra dotter Elise och ja ni vet ju var detta kommer sluta.

Förutom då att de la Serre blir mördad, Elise blir putt för att det är Arnos fel (typ, det är en tolkning av det i alla fall), och woops både Elise och hennes pappa är templars. Arno hamnar i finkan, rekryteras av assassins och hur ska det nu gå med den episka kärlekshistorien?

Gäsp.

Nutids-meta-historien om Abstergo hamnar lite i skymundan här. Mellan vissa sekvenser behöver spelaren hoppa till andra Abstergo-servrar för att inte fångas, och då får vi lite kort se versioner av Paris i andra tidseror. “La Belle Epoque”, “Occupied Paris” och “Medieval”, så, där blev ni spoilade på det.

Jag är faktiskt inte helt säker på vad ramhandlingen är? Tror det handlade om att få fram mer information om en misstänkt sage, dvs reinkarnerad super-alien-badguy – men det kändes verkligen inte som fokus. Vi låser upp anteckningar och får lite mer detaljer om vad som förmodligen pågår utanför servern men det känns rätt oinspirerat.

Spelet i sig är.. verkligen standard Assassin’s Creed enligt konstens alla regler. Massa kartikoner med uppdrag, collectibles, affärer, landmarks, sync points. Även efter att ha gjort alla uppdrag som finns i spelet är kartan täckt av symboler så en får inte bli stressad av sånt.

Vad gäller spelbarheten så vill jag hänvisa till denna forumpost där jag håller med nästan om varenda ord.

Ja, Arno klamrar sig fast vid saker i onödan nästan hela tiden. Jag skriker “Men släpp väggen då” säkert nån gång i minuter.

Ja, storyn är den minst intressanta hittills.

Ja, stridssystemet är extremt simplifierat. Det känns inte rimligt att jag kan slåss mot 15 vakter samtidigt och vinna. Så bra är jag inte. Sen fastnar Arno i en animation och så blir jag skjuten och poff halva hälsan borta.

Men. Men. Jag hade fortfarande roligt med spelet. Det hade bara kunnat vara så mycket mer.

Och nu har jag kapitel 13 i form av ett DLC kvar, och jag kommer spela det. Men uppdragsgivaren är markisen de Sade och han är en ytters obehaglig figur. Det blev ju inte bättre av att googla fram detaljer av den historiska personen. Varför behöver vi ha honom som en “good guy” egentligen?

Ja och vad tempelriddarna vill?

Se här folket, vad obegränsad frihet ger er. Kaos! Död! Angivare! Vore det inte bättre att bara lyda de som är bättre. Att lyda oss.

Karaktärer

Arno Dorian – huvudperson med pixarögonbryn. Ointressant personlighet.

Élise de la Serre – kärleksintresse som jobbar för fienden. Personlighet: “Jag gör inte som nån säger till mig”

Pierre Bellec – assassin-mentor som säger pisspot väldigt mycket

Marquis de Sade – äcklig snuskgubbe med stirrig blick.

Napoleon Bonaparte – har ful frisyr

Jean-Baptiste Bernadotte – kåt kapten som sen blir kung i Sverige. Hurra!