Jag började året med att plöja ett hidden-object-spel för vad som nu är femte året i rad. (Tidigare år: 2015: Enigmatis: The Ghost of Maple Creek , 2016: Left in the Dark: No One on Board; 2017: Amazing Adventures: The Lost Tomb och 2018: Midnight Mysteries: The Edgar Allan Poe Conspiracy) Det känns som ett lagom sätt att sätta igång spelåret, även om spelkvaliteten har varit lite varierande.

Grim Legends 3: The Dark City räknas tack och lov till skaran av bra titlar inom genren. Artifex Mundi vet vad de pysslar med. Storyn må vara rätt förutsägbar men det är inte en rafflande berättelse med många spännande vändningar jag är ute efter när jag spelar ett HOG; det jag vill ha är ett kort spel där jag behöver engagera mig lagom mycket. Allt utöver det är en bonus.

Här möter vi Sylvia som är medlem i en mystisk order med uppgift att hantera övernaturliga monster. Sylvia har minnesförlust efter en olycka för något år sedan, men hon kommer ihåg tillräckligt av sin träning för att kunna hjälpa sin mästare Solomon med monsterhanteringen. Dock avbryts rutinen av att en man – som verkar känna Sylvia – bryter sig in i högkvarteret och stjäl de kraftfulla magiska kristaller som hennes order har vaktat sedan urminnes tider. Strax efter detta drabbas den avlägsna byn Lichtenheim av ett monsterutbrott, och de båda händelserna verkar relaterade.

Om det är något jag ska klaga på här är att de namngivande hidden-object-pusslen är väldigt få i antal i denna titel. Istället har andra typer av logiska pussel och klassiska peka-och-klicka-element premierats. Jag har egentligen inget emot det heller, men det var inte riktigt vad jag förväntade mig. Kanske är det så att genren utvecklas till att gå mer mot äventyrshållet.

Förutom denna typ av pussel finns mer actionladdade sekvenser där Sylvia deltar i magiska dueller mot kapitlens “bossar”. Ett välkommet avbrott i ett spel som annars känns väldigt lugnt och avslappnat, men jag kan förstå om andra spelare kan uppleva det som onödigt stressigt.

Ett annat mindre irritationsmoment hänger mer på mig än på spelet. Jag tycker gott att det kunde fått ta slut efter en och en halv timme, men inklusive bonuskapitel krävs det nästan fyra timmar innan jag får se det sista slutet. Det är egentligen för mycket tid för en sittning, men för lite för att det ska kännas värt att dela upp det i flera sessioner.