Category Archives: prositen klarat

Chronicles of the Witches and Warlocks

Jag ägnade hela februari, mars och april åt att spela My Time at Portia för att äntligen klara det den 4:a maj, så egentligen borde jag kanske skriva en text om det spelet istället. Men eftersom det känns enklare att bara berätta lite kort om ännu ett Hidden Object-spel så får det bli så.

Först och främst har jag ingen aning om varför spelet fått det namnet. Huvudpersonen är en advokat, och även om spelet omfattar en del konstiga magiska ritualer känns det inte som att det är något som protagonisten egentligen har mycket koll på. Kanske hennes pojkvän då, som i spelets första minuter sätts dit för att ha mördat sin granne. Han är tvärsäker på att detta beror på att han kommit nära att hitta den magisk själstjälande totem som han av oklar anledning letat efter, och det verkar sannolikt.

Continue reading Chronicles of the Witches and Warlocks

Monument Valley 2

En efterlängtad uppföljare som precis som Monument Valley är alldeles för kort. Här möter vi Ro som tränar sin dotter i att bygga monument: i början följer dottern efter modern men i slutet hjälps de åt. Detta ger några fina parallella pussel där bägge karaktärer måste ledas till sitt mål samtidigt via olika vägar, och det är dessa pussel som är de allra bästa.

Det finns inte så mycket att säga om MV2 mer än att det är mer av samma sak jag gillade i ettan. Det känns kortare trots att det har 14 kapitel jämfört med föregångarens 10. Å andra sidan hade jag köpt expansionen till det första spelet redan innan jag började spela det, så det fanns mer att fortsätta med direkt. Det här spelet tar slut lite innan det hinner börja ordentligt. Dessutom kändes det första spelet mer mystiskt, storymässigt. Här skrivs den istället mig på näsan, uttalat och klart, så jag får inte riktigt chansen att fundera själv på vad som händer.

Om du bara ska köpa ett av spelen, köp ettan. Men det finns väl ingen anledning att begränsa sig. Köp allt!

Nu önskar jag bara att någon gör ett riktigt jäkla långt spel på det här temat. Eh, och säg inte Fez, för det har jag redan spelat.

Steamworld Dig

Passar perfekt till formatet.

Jag spelade av någon anledning Steamworld Dig 2 innan ettan, vilket oftast inte är en bra idé. Uppföljare brukar finputsa spelmekaniken, lägga till nya funktioner som saknas smärtsamt i de äldre versionerna, och i värsta fall också spoila föregångarna totalt.

Allt detta stämmer för Steamworld Dig, men jag gillade det ändå.

Continue reading Steamworld Dig

Pokémon: Let’s Go, Eevee!

Av de traditionella handhållna Pokémon-spelen har jag klarat två: Första generationens Pokémon Red och sjunde generationens Pokémon Moon. Jag har börjat spela Silver, HeartGold, X och både Alpha Sapphire och Omega Ruby (har tänkt dumpa av det ena av dem på min partner vid tillfälle så vi kan byta monster med varandra). Jag har en inplastad Platinum och ett par orörda White respektive Black version 2. För att inte tala om konsolspelen som jag knappt har tittat på. Mina ambitioner har helt klart varit större än det faktiska genomförandet.

Så att jag innan jul började tjata om och peppa för Pokémon: Let’s Go, Eevee är både konstigt och fullständigt väntat.

Continue reading Pokémon: Let’s Go, Eevee!

Assassin’s Creed Revelations

I det tredje och sista Assassin’s Creed-spelet med Ezio Auditore da Firenze har vår kvinnokarl och lönnmördare hunnit mogna till sig lite, både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Ezio är en mycket lugnare karaktär nu, och – även om jag generellt inte är ett fan av skägg – snyggare. Åldern klär honom.

Desmond, vår protagonist i nutiden – eller, tja, 2012 – ligger i koma i efterdyningarna av Assassin’s Creed: Brotherhood. För att återställa honom till något sånär funktionell måste han ta sig igenom de minnen som Animus vill visa honom. Så tillbaka till Ezio igen it is.

Continue reading Assassin’s Creed Revelations

Grim Legends 3: The Dark City

Jag började året med att plöja ett hidden-object-spel för vad som nu är femte året i rad. (Tidigare år: 2015: Enigmatis: The Ghost of Maple Creek , 2016: Left in the Dark: No One on Board; 2017: Amazing Adventures: The Lost Tomb och 2018: Midnight Mysteries: The Edgar Allan Poe Conspiracy) Det känns som ett lagom sätt att sätta igång spelåret, även om spelkvaliteten har varit lite varierande.

Continue reading Grim Legends 3: The Dark City

Xenoblade Chronicles 2

Jag har lite svårt att sammanfatta vad jag tycker om det här spelet, och det säger jag efter att ha spelat närmare 100 timmar. (JRPG yay :rolleyes:)

Föregångaren, Xenoblade Chronicles (Wii), räknar jag till ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Det träffade precis rätt för mig då det kom – spelmekanik, grafikstil, story, musik; allting klaffade. Jag vet inte om jag kommer våga spela om det. Tänk om det inte är så bra som jag minns? Sidospåret Xenoblade Chronicles X som kom några år senare till WiiU nådde inte riktigt samma höjder även om jag definitivt uppskattade det också. Xenoblade Chronicles 2 hade med andra ord lite att leva upp till, och jag antar att det är det som är problemet.

Continue reading Xenoblade Chronicles 2

Black Viper: Sophia’s Fate

Jag tänker mig att det är ganska lukrativt att göra hidden object-spel. Varken grafik eller teknik känns speciellt avancerad, och det verkar inte heller vara så noga med hur bra översättningen till engelska är. Jag har spelat en hel del spel i genren nu och kvaliteten är minst sagt varierande.

Det senaste jag spelade, Black Viper: Sophia’s Fate, verkar ha gått igenom QA på nåder eller medelst mutor. Vissa problem kan jag väl stå ut med, t.ex. att det är tydligt att spelet inte utvecklats mot en engelsktalande målgrupp i första hand och att det kanske inte var den största delen av budgeten som gick till att översätta heller. Jag hade kanske också föredragit om vad röstskådespelarna faktiskt sa stämde överens med vad undertexten visade, men allt detta är on par för genren.
Continue reading Black Viper: Sophia’s Fate

Creeper World 3: Arc Eternal

Creeper World 3: Arc Eternal är ett strategi / tower-defense-spel med egenheten att fienden bokstavligt talat är en stor grå massa. Eller okej, lila. “The creeper”, som den kallas, väller upp ur sändare placerade på banan. Den fylls på, rinner över kanten, kommer obevekligen närmare, och jag i rollen som “Skarsgard Abraxis” (eh ja lol) är den enda som återstår i universum att bekämpa den. Alla andra har gett upp och gått under. Vi befinner oss 4 miljarder år in i framtiden och det ser minst sagt mörkt ut.
Continue reading Creeper World 3: Arc Eternal

Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds

Eftersom jag var så pass (relativt) sen på bollen med att spela Horizon Zero Dawn så hade Guerilla Games redan hunnit släppa det enda story-DLC:et de planerade för spelet innan jag var klar med originalet.

Min chef (!) tyckte jag skulle börja med extra-innehållet innan jag tog mig an slutbossen. Rebell som jag är ignorerade jag honom och det är jag nog i efterhand rätt nöjd med – sagda slutboss hade varit en tårtbit om jag plöjt DLC:t först. För det var enligt mig rejält mycket svårare.
Continue reading Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds