Jo jag ska skriva om övriga spel också, schhh.
I AC: Unity befinner vi oss i revolutionstidens Frankrike. Huvuden rullar till höger och vänster och vad har egentligen våra ärkefiender tempelriddarna för sig här egentligen?
Continue reading Assassin’s Creed: UnityJahaja. Jag gillade ju Nier [Gestalt] när det begav sig. Jag köpte den här “uppföljaren” något halvår efter att det släpptes 2017 och följde direkt upp med att inte spela det. Min vana trogen, då. 2019 satte jag igång det och sen kom jag av mig pga jag blev sugen på PS4-remaken av .hack GU: Rebirth av alla titlar och sen fick den ligga tills en bekant tjatade till sig att jag skulle spela en av hennes favoritspel. Såatteh det gjorde jag. Och sen spelade jag mer. Och lite mer. Och alla canon-slut blev det men inte en platinum ännu, och sen såg jag att det skulle komma en nyrelease av NieR Replicant (asså spela som storebror!Nier denna gång, pappa!Nier fick ingen remake minsann) och råkade kanske förhandsboka den också.
Continue reading NieR: AutomataDet slog mig igen att det var ruskigt länge sen jag postade här, så nu måste jag fundera på vad tusan jag klarat för spel det senaste året. Visserligen avslutades 2020 med Xenoblade Chronicles-remaken men jag kan inte med gott samvete skriva om det igen, så vi kör…. *slår en tärning* Kingdom Hearts 3!
Continue reading Kingdom Hearts 3Passar perfekt till formatet.
Jag spelade av någon anledning Steamworld Dig 2 innan ettan, vilket oftast inte är en bra idé. Uppföljare brukar finputsa spelmekaniken, lägga till nya funktioner som saknas smärtsamt i de äldre versionerna, och i värsta fall också spoila föregångarna totalt.
Allt detta stämmer för Steamworld Dig, men jag gillade det ändå.
Continue reading Steamworld DigJag undrar litegrann om det finns glada walking simulators. Nåt som inte lämnar ett tomrum och en sorg efter sig när jag är klar med det. Eller ligger det kanske i genrens natur att spelaren alltid måste vara en betraktare; någon som kommer i efterhand för att ta reda på varför allt är tomt?
Firewatch är väl det närmaste jag kommer ett undantag, då jag faktiskt får spela någon som agerar på händelser – men känslan är fortfarande densamma. Ett hål, en smärta.
I What Remains of Edith Finch följer vi sagda Edith Finch som återvänder till sitt märkliga barndomshus för att återuppleva sin familjs ännu märkligare levnadsöden; vi följer ett familjeträd som beskurits kraftigt utan att nånsin få några förklaringar.
Även det känns som en av grundstommarna i genren. Vi följer med men får aldrig riktigt förstå. Vi är hjälplösa. Vi får aldrig hela bilden – utom möjligen när det det redan är för sent.
Det är ett vackert spel, både grafiskt och berättartekniskt. Det finns lätta troféer att plocka upp men jag som missade dem på första genomspelningen har inte hjärta att ta ett andra varv för den skull. Inte när jag vet hur det slutar.
Gone Home var hype of the year när det släpptes 2013, men jag har inte ens rört det fram tills nu. Jag trodde det var ett skräckspel fram tills nu. Spoilers: där hade jag allt fel!
Huvudpersonen Katie kommer hem till ett mörkt, tomt hus efter ett år i Europa. Familjen flyttade in i huset, ärvt från farbror Oscar, efter att Katie lämnade USA, så allt är lika nytt för henne som för oss.
Varför vare sig föräldrarna eller lillasystern är hemma är upp till dig att lista ut genom att rota igenom brev och dagböcker spridda över huset. Om du har spelat spelet tidigare går det att ta sig till slutet på mindre än en minut, något som också reflekteras i speedrun-trofén i PS4-releasen av spelet – men då missar du också hela poängen med spelet. (Ja, jag bestämmer vad som är poängen med spelet. Käft)
Det är en rörande historia om att hitta sig själv som spelas upp i form av systerns kvarlämnade meddelanden till dig; ett år i ett tonårsliv komprimerat till 24 brev.
Mer miljö återfinns i små notiser om föräldrarnas svajiga äktenskap och faderns misslyckade författarkarriär; allt bidrar till att bygga upp en trovärdig historia som träffade mig mitt i känslorna även så här 4 år senare.
Det var en gång ett spel med en ganska fånig ramhistoria som handlade om lönnmördare och tempelriddare och den tusentals år långa striden mellan dem. Sluttampen av striden närmar sig raskt och en misslyckad bartender är den enda som kan avgöra hur det går – genom att med hjälp av VETENSKAP tappa in i sina genetiska minnen för att återuppleva sina förfäders liv och leverne.
Det här är nog inte ett spel jag skulle ha spelat om inte a) jag fått det gratis via Playstation Plus och b) vincybel valde ut det i Alfabetisk utmaning – Prositen. Jag är inte ett så himla stort fan av Back to the Future, även om Telltale brukar göra bra ifrån sig.
Nåväl. Back to the Future: The Game släpptes episodiskt; fem delar uspridda från 2010-12-22 till 2011-06-23. Wikipedia kallar detta “månatligt”, jag tror de räknar en månad lite annorlunda än mig. Om jag hade spelat episoderna då de släpptes hade jag blivit rätt lagom frustrerad då varje del avslutas med en cliffhanger. Eller, jag vet inte. Del ett och två spelade jag i december 2015, och sedan väntade jag mer än ett år innan jag tog mig genom resten nu i februari 2017. Så det episodiska kanske inte hade varit ett stort problem i praktiken. (Men jag vill kunna välja min pacing själv! Så det så!)