Category Archives: pc

Chronicles of the Witches and Warlocks

Jag ägnade hela februari, mars och april åt att spela My Time at Portia för att äntligen klara det den 4:a maj, så egentligen borde jag kanske skriva en text om det spelet istället. Men eftersom det känns enklare att bara berätta lite kort om ännu ett Hidden Object-spel så får det bli så.

Först och främst har jag ingen aning om varför spelet fått det namnet. Huvudpersonen är en advokat, och även om spelet omfattar en del konstiga magiska ritualer känns det inte som att det är något som protagonisten egentligen har mycket koll på. Kanske hennes pojkvän då, som i spelets första minuter sätts dit för att ha mördat sin granne. Han är tvärsäker på att detta beror på att han kommit nära att hitta den magisk själstjälande totem som han av oklar anledning letat efter, och det verkar sannolikt.

Continue reading Chronicles of the Witches and Warlocks

Steamworld Dig

Passar perfekt till formatet.

Jag spelade av någon anledning Steamworld Dig 2 innan ettan, vilket oftast inte är en bra idé. Uppföljare brukar finputsa spelmekaniken, lägga till nya funktioner som saknas smärtsamt i de äldre versionerna, och i värsta fall också spoila föregångarna totalt.

Allt detta stämmer för Steamworld Dig, men jag gillade det ändå.

Continue reading Steamworld Dig

Grim Legends 3: The Dark City

Jag började året med att plöja ett hidden-object-spel för vad som nu är femte året i rad. (Tidigare år: 2015: Enigmatis: The Ghost of Maple Creek , 2016: Left in the Dark: No One on Board; 2017: Amazing Adventures: The Lost Tomb och 2018: Midnight Mysteries: The Edgar Allan Poe Conspiracy) Det känns som ett lagom sätt att sätta igång spelåret, även om spelkvaliteten har varit lite varierande.

Continue reading Grim Legends 3: The Dark City

Black Viper: Sophia’s Fate

Jag tänker mig att det är ganska lukrativt att göra hidden object-spel. Varken grafik eller teknik känns speciellt avancerad, och det verkar inte heller vara så noga med hur bra översättningen till engelska är. Jag har spelat en hel del spel i genren nu och kvaliteten är minst sagt varierande.

Det senaste jag spelade, Black Viper: Sophia’s Fate, verkar ha gått igenom QA på nåder eller medelst mutor. Vissa problem kan jag väl stå ut med, t.ex. att det är tydligt att spelet inte utvecklats mot en engelsktalande målgrupp i första hand och att det kanske inte var den största delen av budgeten som gick till att översätta heller. Jag hade kanske också föredragit om vad röstskådespelarna faktiskt sa stämde överens med vad undertexten visade, men allt detta är on par för genren.
Continue reading Black Viper: Sophia’s Fate

Creeper World 3: Arc Eternal

Creeper World 3: Arc Eternal är ett strategi / tower-defense-spel med egenheten att fienden bokstavligt talat är en stor grå massa. Eller okej, lila. “The creeper”, som den kallas, väller upp ur sändare placerade på banan. Den fylls på, rinner över kanten, kommer obevekligen närmare, och jag i rollen som “Skarsgard Abraxis” (eh ja lol) är den enda som återstår i universum att bekämpa den. Alla andra har gett upp och gått under. Vi befinner oss 4 miljarder år in i framtiden och det ser minst sagt mörkt ut.
Continue reading Creeper World 3: Arc Eternal

What Remains of Edith Finch

Jag undrar litegrann om det finns glada walking simulators. Nåt som inte lämnar ett tomrum och en sorg efter sig när jag är klar med det. Eller ligger det kanske i genrens natur att spelaren alltid måste vara en betraktare; någon som kommer i efterhand för att ta reda på varför allt är tomt?

Firewatch är väl det närmaste jag kommer ett undantag, då jag faktiskt får spela någon som agerar på händelser – men känslan är fortfarande densamma. Ett hål, en smärta.

I What Remains of Edith Finch följer vi sagda Edith Finch som återvänder till sitt märkliga barndomshus för att återuppleva sin familjs ännu märkligare levnadsöden; vi följer ett familjeträd som beskurits kraftigt utan att nånsin få några förklaringar.

Även det känns som en av grundstommarna i genren. Vi följer med men får aldrig riktigt förstå. Vi är hjälplösa. Vi får aldrig hela bilden – utom möjligen när det det redan är för sent.

Det är ett vackert spel, både grafiskt och berättartekniskt. Det finns lätta troféer att plocka upp men jag som missade dem på första genomspelningen har inte hjärta att ta ett andra varv för den skull. Inte när jag vet hur det slutar.

One Final Breath

På Steam har jag taggat detta spel som Kickstarter, och det stämmer förvisso att spelet kom till efter några misslyckade Kickstarter-kampanjer, men jag är inte helt säker på att jag faktiskt nappade via en sån. Visserligen finns det inget i presentationen på just Steam som får mig det minsta sugen på spelet ändå – minst av allt den vägg av negativa recensioner som lämnats – så det är lite av ett mysterium hur det hamnat i mitt bibliotek.

Inte som de där ohemula mängderna spel från New Reality Games. Jag köper ett spelpack och blir sedan dränkt i alla deras framtida titlar. Suck.

One Final Breath påstår sig vara ett psykologiskt episodiskt skräckäventyr där du ska smyga igenom en risig nedlagd skola för “begåvade barn” (den har vi aldrig hört förut) – en skola som tidigare varit ett sjukhus (inte den heller) med rykten om en avdelning för svårt mentalt sjuka (omg!). Varför? Jo för att den nedsupne protagonistens dotter är just “begåvad”, har gått på denna skola och efter att hon tagits därifrån envisas med att rymma tillbaka dit.

Jag säger påstår, för det finns bara en episod, och det är mer en nyckelhittarsimulator än ett skräckäventyr. Inte min formulering, tyvärr, men det var för träffande för att inte ta med. Det finns en jumpscare, så det var ju läskigt kanske. Annars är det läskigaste nog headbobbingen som gav mig markant illamående – och protagonistens usla röstskådespelare. Och grafiken som känns mer som ett tidigt demo än en färdig produkt.

Det bästa var att det tog mig bara ca 20 minuter att spela igenom detta. Steam säger 0.5h, men jag tog en toapaus. Det är inte värt sitt listpris på 3.99€; om resterande episoder någonsin släpps (tveksamt) har de en rejäl tröskel att ta sig över för att jag skulle vara intresserad. Uff.

Har inte bestämt mig om det petar ner Hero Quest – Tower Conflict på sin ohedervärda första placering på “sämsta spel jag någonsin spelat”. Jag har ju faktiskt “spelat klart” detta.

Nåja. TL;DR undvik.

Edit: Ooh, okej, nu hittade jag det på min Kickstarter-lista. Okej, det förklarar saken.

Midnight Mysteries: The Edgar Allan Poe Conspiracy

Midnight Mysteries är en serie hidden object-spel där jag tydligen äger det första – The Edgar Allan Poe Conspiracy – och det fjärde –  Haunted Houdini. Om jag bara ska gå på den första titeln är jag lite osäker på om jag faktiskt vill följa upp med resten, så jag antar att jag kommer få spela fyran först (ack! Oordning!) innan jag bestämmer mig.

De första tio-femton minuterna var nämligen riktigt tråkiga. Ful grafik och en tråkig tutorial som inte går att hoppa över. Helt linjär spelmekanik och ingen möjlighet att byta från HOG till minispel (inte för att jag brukar göra det MEN ÄNDÅ).

Sen tog det sig. Lite i alla fall.

Inramningen är lite märklig. Som en världsberömd mysterielösare och författare har du haft skrivkramp alldeles för länge när helt plötsligt Edgar Allan Poes spöke besöker dig och bönfaller dig att lösa mysteriet med hans död. Han har nämligen inte supit ihjäl sig eller dött av syfilis eller annan hjärnsjukdom så som historien säger – något mycket mer ondskefull ligger bakom.

För att lösa det 160 år gamla mordfallet måste du lösa några andra till synes helt orelaterade brott först… med hjälp av Poes klocka som kan föra dig tillbaka i tiden, samt hans korp som agerar som ledtråd i alla pussel.

Härefter följer en del där du löser ett mordfall i en av Poes egna berättelser; ett mordfall i den verkliga händelse som ligger bakom detta mordfall; att hitta kapten Kidd’s skatt (ja, eh, jag vet inte..) och slutligen brottsligen bakom Poes egen död.

Det känns lite osammanhängande inte bara i min beskrivning utan även att spela. Men inramningen är ändå hyfsat stämningsfull så spelet blev till slut okej.

Inga Steam-achievements finnes här, så om det är din grej bör du leta efter andra spel.

Labyrinthine Dreams

Beth kommer snart att dö. Innan dess får vi tillsammans med henne se tillbaka på några viktiga stunder i hennes liv, samt spela några pussel.

Ännu en walking simulator i rpgmaker. Ett kort spel med ett sentimentalt budskap, som faktiskt fungerar och bärs upp av röstskådespelaren bakom Beth. Artie däremot.. sheesh. Minnesbilder varvas med halvkluriga pussel för runt en timmes speltid innan du är klar.

Skyborn

Claret Spencer är mekaniker som kan laga allt och lite till, och det gör hon i sin verkstad som hon äger tillsammans med sin bror. Som säljer den och henne till en rik snobb. Kul liv. Det var okej innan, trots det tyranniska Skyborn-styret, men nu? Fly eller fäkta? Nog om det, den som spelar får se.

Allra högst i näringskedjan finner vi Skyborn – humanoider som alla bär ett par riktigt praktfulla vingar på ryggen. Långt nedanför dem, under skosulan på dessa ädla varelser, sitter de smutsiga människorna fastkilade likt gammalt tuggummi, och dessvärre lika ihärdigt. Släng in lite grus på det så har vi ett redigt irritationsmoment. Men de måste väl fortsätta existera, för vilka skulle annars utföra allt smutsjobb? Inte de värdelösa, vedervärdiga halvbloden i alla fall. De kan bara dö. Typ nu.

Continue reading Skyborn