Category Archives: playstation 2

Tomb Raider: Underworld

Allting börjar med en explosion. Det brinner så in i helvete, och Laras vän Zip skjuter på henne? Vadfalls?! Vi spolar tillbaka lite, och Lara befinner sig på en båt i medelhavet. Där tänker hon leta efter en ö som har sjunkit i havet, och kanske leder hennes upptäckter till att hon får reda på vad som egentligen hände hennes mamma.

Continue reading Tomb Raider: Underworld

Tomb Raider: Anniversary

Det här är en tjusig remake av det allra första Tomb Raider-spelet. Vi slipper tank-styrning och för första gången i den här seriens historia slipper jag känna vånda när det dyker upp fiender. Kameran fungerar som i ett modernt spel, dvs. den flyger inte åt alla håll så att jag tvingas spy upp min lunch. Det är liksom till och med roligt att skjuta på fiender, även om det känns hemskt att döda leoparder, gorillar, vargar och dinosaurier hejvilt. Då är det roligare att ha ihjäl de päckliga gubbarna som fulraggar/vill döda (det är typ samma sak) Lara. Men liksom, vad gör en om det dyker upp 500 kilo gorilla (riktig gorilla, inte päckelgubbe) som har siktet inställt på att göra mos av en? Låter bli att plundra kanske och därmed låter djurlivet vara ifred? Nä, just det. Däbateåschuuut.

Continue reading Tomb Raider: Anniversary

Tomb Raider: Legend

Tomb Raider: The Angel of Darkness var visst så dåligt att Core Design inte fick göra fler spel i serien. Vilket kanske var ganska bra eftersom de själva var så trötta på Lara att de till och med försökte ta död på henne i Tomb Raider IV: The Last Revelation. Istället blev det upp till Crystal Dynamics att förnya Lara och serien i denna reboot. Och visst var det välbehövligt.

Continue reading Tomb Raider: Legend

Tomb Raider: The Angel of Darkness

Då har turen kommit till det mest hatade spelet i serien om den gravplundrande donnan. Ja, jag håller med min syster om att titeln är jättetöntig. Jag väntar nästan på att Lara börjar kalla sig Ebony Dark’ness Deblablameh etc. Men jag tror nog att titeln syftar på något annat, som framkommer inte alltför långt in i spelet.

Continue reading Tomb Raider: The Angel of Darkness

God of War

Kratos är ful och odräglig. Ändå får han ligga.

Där beskrev jag just all media någonsin. Tihi.

Det här är ett vuxet spel med blod och tuttar och stringrövar och andra häftiga saker som vuxna människor går igång på. Som alla manliga huvudpersoner någonsin, typ, så är Kratos redigt arg eftersom han har råkat slå ihjäl sin fru och sin dotter. Oops. Hämnden är ljuv, och det är krigsguden Ares som är målet. Det är tydligen hans fel att Kratos inte kan kontrollera sina lemmar. Eller också är det du som är ett äckel, Kratos.

Continue reading God of War

Atelier Iris: Eternal Mana

Klein Kieslin är en alkemist och kan alltså kombinera ihop föremål för att göra nya. (Vad trodde ni det betydde?) Det har han lärt sig av sin far/mormor (henmor?) Daphne som var en riktigt cool sådan back in the days. Nu har hon överlämnat manteln – och sin stora alkemistbok – till Klein, och han reser nu världen runt för att lära sig ännu mer om alkemi.

Strax utanför staden Kavoc blir Klein attackerad av ett monster. Innan han hinner skaka fram sin stav hoppar en kloprydd donna fram, förolämpar Klein några gånger, och kickar skiten ur monstret. Som vi alla vet innebär detta att Klein och bruden kommer mötas igen och bli minst BFF, men förmodligen mer.

Spelet är pixligt och pyssligt och har som sin stora fördel att det inte känns sådär akut bajsnödigt episkt som JRPGer ofta gör. Klein åker runt och pysslar med sitt, och det är inte förrän framemot slutet som det börjar kännas som rädda-världen-dags. Skönt!

Karaktärer

Klein. Huvudpersonen. Hyvens grabb. Slåss med stav och magi.

Lita Blanchimont. “Spunky”, säger Wikipedia och jag håller med.  Slåss med klor.

Delsus. Den obligatoriska alkoholist-raggmunken. Använder armborst.

Norn. Kattflicka & magiker.

Arlin. Den stoiska svärdsmannen.

Marietta Lixiss. Den nobla svärdskvinnan.

Haunting Ground

Fiona Belli vaknar upp i en bur i ett rum där någon form av slakt verkar ha pågått alldeles för nyligen. Hon är lite snurrig i huvudet, och det sista hon minns är bilolyckan där hennes föräldrar förmodligen klarade sig mindre bra än vad hon själv gjorde. Fast det beror ju helt på hur man ser på saken.

Färskt blod droppar från bordet, så Fiona kommer fram till att hon vill ut ur buren. Nu. Igår. Förra veckan. Låset verkar sitta löst…

Det är inte så trevligt utanför buren heller, men nu har Fiona åtminstone en ärlig chans. Nu kan hon springa och gömma sig när situationen blir för obehaglig.

Det ligger en hund ute på gården. Djuret verkar vara skadat…

Continue reading Haunting Ground