Jo jag ska skriva om övriga spel också, schhh.
I AC: Unity befinner vi oss i revolutionstidens Frankrike. Huvuden rullar till höger och vänster och vad har egentligen våra ärkefiender tempelriddarna för sig här egentligen?
Continue reading Assassin’s Creed: UnityJahaja. Jag gillade ju Nier [Gestalt] när det begav sig. Jag köpte den här “uppföljaren” något halvår efter att det släpptes 2017 och följde direkt upp med att inte spela det. Min vana trogen, då. 2019 satte jag igång det och sen kom jag av mig pga jag blev sugen på PS4-remaken av .hack GU: Rebirth av alla titlar och sen fick den ligga tills en bekant tjatade till sig att jag skulle spela en av hennes favoritspel. Såatteh det gjorde jag. Och sen spelade jag mer. Och lite mer. Och alla canon-slut blev det men inte en platinum ännu, och sen såg jag att det skulle komma en nyrelease av NieR Replicant (asså spela som storebror!Nier denna gång, pappa!Nier fick ingen remake minsann) och råkade kanske förhandsboka den också.
Continue reading NieR: AutomataDet slog mig igen att det var ruskigt länge sen jag postade här, så nu måste jag fundera på vad tusan jag klarat för spel det senaste året. Visserligen avslutades 2020 med Xenoblade Chronicles-remaken men jag kan inte med gott samvete skriva om det igen, så vi kör…. *slår en tärning* Kingdom Hearts 3!
Continue reading Kingdom Hearts 3Passar perfekt till formatet.
Jag spelade av någon anledning Steamworld Dig 2 innan ettan, vilket oftast inte är en bra idé. Uppföljare brukar finputsa spelmekaniken, lägga till nya funktioner som saknas smärtsamt i de äldre versionerna, och i värsta fall också spoila föregångarna totalt.
Allt detta stämmer för Steamworld Dig, men jag gillade det ändå.
Continue reading Steamworld DigI det tredje och sista Assassin’s Creed-spelet med Ezio Auditore da Firenze har vår kvinnokarl och lönnmördare hunnit mogna till sig lite, både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Ezio är en mycket lugnare karaktär nu, och – även om jag generellt inte är ett fan av skägg – snyggare. Åldern klär honom.
Desmond, vår protagonist i nutiden – eller, tja, 2012 – ligger i koma i efterdyningarna av Assassin’s Creed: Brotherhood. För att återställa honom till något sånär funktionell måste han ta sig igenom de minnen som Animus vill visa honom. Så tillbaka till Ezio igen it is.
Eftersom jag var så pass (relativt) sen på bollen med att spela Horizon Zero Dawn så hade Guerilla Games redan hunnit släppa det enda story-DLC:et de planerade för spelet innan jag var klar med originalet.
Min chef 
tyckte jag skulle börja med extra-innehållet innan jag tog mig an slutbossen. Rebell som jag är ignorerade jag honom och det är jag nog i efterhand rätt nöjd med – sagda slutboss hade varit en tårtbit om jag plöjt DLC:t först. För det var enligt mig rejält mycket svårare.
Continue reading Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds
Jag undrar litegrann om det finns glada walking simulators. Nåt som inte lämnar ett tomrum och en sorg efter sig när jag är klar med det. Eller ligger det kanske i genrens natur att spelaren alltid måste vara en betraktare; någon som kommer i efterhand för att ta reda på varför allt är tomt?
Firewatch är väl det närmaste jag kommer ett undantag, då jag faktiskt får spela någon som agerar på händelser – men känslan är fortfarande densamma. Ett hål, en smärta.
I What Remains of Edith Finch följer vi sagda Edith Finch som återvänder till sitt märkliga barndomshus för att återuppleva sin familjs ännu märkligare levnadsöden; vi följer ett familjeträd som beskurits kraftigt utan att nånsin få några förklaringar.
Även det känns som en av grundstommarna i genren. Vi följer med men får aldrig riktigt förstå. Vi är hjälplösa. Vi får aldrig hela bilden – utom möjligen när det det redan är för sent.
Det är ett vackert spel, både grafiskt och berättartekniskt. Det finns lätta troféer att plocka upp men jag som missade dem på första genomspelningen har inte hjärta att ta ett andra varv för den skull. Inte när jag vet hur det slutar.
Den första teaser-trailern som kom sommaren 2015 var lovande: En kvinnlig protagonist som slåss mot robotdinosaurier i en fantastiskt vacker postapokalyptisk värld. Jag var försiktigt optimistisk. Robotdinosaurier! Ingen skäggig karl i huvudrollen! Inget jävla Mad Max-töcken av sandiga ruiner och olje-fetischister!
Det kändes som 50/50 att det skulle bli bra; det kunde lika gärna slutat som nån sorts onanistisk nördpojkefantasi.
Och det blev bra! Otroliga miljöer; en lagom sarkastisk hjältinna med ett hår jag bara drömmer om; en välskriven story – och en öppning för fortsatta titlar i samma värld. (Det är nog fortfarande en våt dröm för gamers – hallå, det är en våt dröm för mig.)
Det här blir mest en fangirl-blog om spelet. Jag vill inte skriva ett enda ord om handlingen för den förtjänar att upptäckas av spelaren. Du är Aloy. Det finns robotdinosaurier. Det räcker där. (varför finns “robotdinosaurier” som ett ord i Chromes stavningskontroll? PGA DETTA SPEL gissar jag)
Kolla bara. Mina nuvarande datorbakgrunder. Måste minimera webbläsaren och discord lite då och då bara för att titta på detta.
Det finns säkert saker att störa sig på. Om du ger dig fan på att ta platinum blir det kanske lite enformigt. Men jag säger ett tveksamt “kanske” på den för jag blev inte uttråkad trots att det tog mig 86 timmar. Det vägs i vilket fall upp av resten. Uppgradera vapen, utforska ruiner, hjälp bosättningar att hantera.. rovdjursproblematiken. Slåss mot robotar. Det blir inte enformigt. Det finns så många sätt att hantera striderna. Vänta på uppföljaren.
Alltså. Öh. UNF. Varför tog det slut?
…fast jag har ju DLCn Frozen Wilds att ta itu med nu såatteh. Hejdå.
Det är kört nu. Mörkret kommer och sväljer världen. Alla världar. Alla dimensioner. Det enda hoppet som finns kvar är hoppet om en hjälte som kan besegra mörkret. Med andra ord snackar vi om dig. Sluta slöa!
/Mvh generisk rpg-beskrivning
