Category Archives: playstation 4

Steamworld Dig

Passar perfekt till formatet.

Jag spelade av någon anledning Steamworld Dig 2 innan ettan, vilket oftast inte är en bra idé. Uppföljare brukar finputsa spelmekaniken, lägga till nya funktioner som saknas smärtsamt i de äldre versionerna, och i värsta fall också spoila föregångarna totalt.

Allt detta stämmer för Steamworld Dig, men jag gillade det ändå.

Continue reading Steamworld Dig

Assassin’s Creed Revelations

I det tredje och sista Assassin’s Creed-spelet med Ezio Auditore da Firenze har vår kvinnokarl och lönnmördare hunnit mogna till sig lite, både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Ezio är en mycket lugnare karaktär nu, och – även om jag generellt inte är ett fan av skägg – snyggare. Åldern klär honom.

Desmond, vår protagonist i nutiden – eller, tja, 2012 – ligger i koma i efterdyningarna av Assassin’s Creed: Brotherhood. För att återställa honom till något sånär funktionell måste han ta sig igenom de minnen som Animus vill visa honom. Så tillbaka till Ezio igen it is.

Continue reading Assassin’s Creed Revelations

Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds

Eftersom jag var så pass (relativt) sen på bollen med att spela Horizon Zero Dawn så hade Guerilla Games redan hunnit släppa det enda story-DLC:et de planerade för spelet innan jag var klar med originalet.

Min chef (!) tyckte jag skulle börja med extra-innehållet innan jag tog mig an slutbossen. Rebell som jag är ignorerade jag honom och det är jag nog i efterhand rätt nöjd med – sagda slutboss hade varit en tårtbit om jag plöjt DLC:t först. För det var enligt mig rejält mycket svårare.
Continue reading Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds

What Remains of Edith Finch

Jag undrar litegrann om det finns glada walking simulators. Nåt som inte lämnar ett tomrum och en sorg efter sig när jag är klar med det. Eller ligger det kanske i genrens natur att spelaren alltid måste vara en betraktare; någon som kommer i efterhand för att ta reda på varför allt är tomt?

Firewatch är väl det närmaste jag kommer ett undantag, då jag faktiskt får spela någon som agerar på händelser – men känslan är fortfarande densamma. Ett hål, en smärta.

I What Remains of Edith Finch följer vi sagda Edith Finch som återvänder till sitt märkliga barndomshus för att återuppleva sin familjs ännu märkligare levnadsöden; vi följer ett familjeträd som beskurits kraftigt utan att nånsin få några förklaringar.

Även det känns som en av grundstommarna i genren. Vi följer med men får aldrig riktigt förstå. Vi är hjälplösa. Vi får aldrig hela bilden – utom möjligen när det det redan är för sent.

Det är ett vackert spel, både grafiskt och berättartekniskt. Det finns lätta troféer att plocka upp men jag som missade dem på första genomspelningen har inte hjärta att ta ett andra varv för den skull. Inte när jag vet hur det slutar.

Horizon Zero Dawn

Den första teaser-trailern som kom sommaren 2015 var lovande: En kvinnlig protagonist som slåss mot robotdinosaurier i en fantastiskt vacker postapokalyptisk värld. Jag var försiktigt optimistisk. Robotdinosaurier! Ingen skäggig karl i huvudrollen! Inget jävla Mad Max-töcken av sandiga ruiner och olje-fetischister!

Det kändes som 50/50 att det skulle bli bra; det kunde lika gärna slutat som nån sorts onanistisk nördpojkefantasi.

Och det blev bra! Otroliga miljöer; en lagom sarkastisk hjältinna med ett hår jag bara drömmer om; en välskriven story – och en öppning för fortsatta titlar i samma värld. (Det är nog fortfarande en våt dröm för gamers – hallå, det är en våt dröm för mig.)

Det här blir mest en fangirl-blog om spelet. Jag vill inte skriva ett enda ord om handlingen för den förtjänar att upptäckas av spelaren. Du är Aloy. Det finns robotdinosaurier. Det räcker där. (varför finns “robotdinosaurier” som ett ord i Chromes stavningskontroll? PGA DETTA SPEL gissar jag)

Kolla bara. Mina nuvarande datorbakgrunder. Måste minimera webbläsaren och discord lite då och då bara för att titta på detta.

Det finns säkert saker att störa sig på. Om du ger dig fan på att ta platinum blir det kanske lite enformigt. Men jag säger ett tveksamt “kanske” på den för jag blev inte uttråkad trots att det tog mig 86 timmar. Det vägs i vilket fall upp av resten. Uppgradera vapen, utforska ruiner, hjälp bosättningar att hantera.. rovdjursproblematiken. Slåss mot robotar. Det blir inte enformigt. Det finns så många sätt att hantera striderna. Vänta på uppföljaren.

Alltså. Öh. UNF. Varför tog det slut?

…fast jag har ju DLCn Frozen Wilds att ta itu med nu såatteh. Hejdå.

One Way Heroics

Det är kört nu. Mörkret kommer och sväljer världen. Alla världar. Alla dimensioner.  Det enda hoppet som finns kvar är hoppet om en hjälte som kan besegra mörkret. Med andra ord snackar vi om dig. Sluta slöa!

/Mvh generisk rpg-beskrivning

Continue reading One Way Heroics

Gone Home

Gone Home var hype of the year när det släpptes 2013, men jag har inte ens rört det fram tills nu. Jag trodde det var ett skräckspel fram tills nu. Spoilers: där hade jag allt fel!

Huvudpersonen Katie kommer hem till ett mörkt, tomt hus efter ett år i Europa. Familjen flyttade in i huset, ärvt från farbror Oscar, efter att Katie lämnade USA, så allt är lika nytt för henne som för oss.

Varför vare sig föräldrarna eller lillasystern är hemma är upp till dig att lista ut  genom att rota igenom brev och dagböcker spridda över huset. Om du har spelat spelet tidigare går det att ta sig till slutet på mindre än en minut, något som också reflekteras i speedrun-trofén i PS4-releasen av spelet – men då missar du också hela poängen med spelet. (Ja, jag bestämmer vad som är poängen med spelet. Käft)

Det är en rörande historia om att hitta sig själv som spelas upp i form av systerns kvarlämnade meddelanden till dig; ett år i ett tonårsliv komprimerat till 24 brev.

Mer miljö återfinns i små notiser om föräldrarnas svajiga äktenskap och faderns misslyckade författarkarriär; allt bidrar till att bygga upp en trovärdig historia som träffade mig mitt i känslorna även så här 4 år senare.

 

Assassin’s Creed: Brotherhood

Det var en gång ett spel med en ganska fånig ramhistoria som handlade om lönnmördare och tempelriddare och den tusentals år långa striden mellan dem.  Sluttampen av striden närmar sig raskt och en misslyckad bartender är den enda som kan avgöra hur det går – genom att med hjälp av VETENSKAP  tappa in i sina genetiska minnen för att återuppleva sina förfäders liv och leverne.

Continue reading Assassin’s Creed: Brotherhood