Category Archives: playstation portable

Tomb Raider: Anniversary

Det här är en tjusig remake av det allra första Tomb Raider-spelet. Vi slipper tank-styrning och för första gången i den här seriens historia slipper jag känna vånda när det dyker upp fiender. Kameran fungerar som i ett modernt spel, dvs. den flyger inte åt alla håll så att jag tvingas spy upp min lunch. Det är liksom till och med roligt att skjuta på fiender, även om det känns hemskt att döda leoparder, gorillar, vargar och dinosaurier hejvilt. Då är det roligare att ha ihjäl de päckliga gubbarna som fulraggar/vill döda (det är typ samma sak) Lara. Men liksom, vad gör en om det dyker upp 500 kilo gorilla (riktig gorilla, inte päckelgubbe) som har siktet inställt på att göra mos av en? Låter bli att plundra kanske och därmed låter djurlivet vara ifred? Nä, just det. Däbateåschuuut.

Continue reading Tomb Raider: Anniversary

Tomb Raider: Legend

Tomb Raider: The Angel of Darkness var visst så dåligt att Core Design inte fick göra fler spel i serien. Vilket kanske var ganska bra eftersom de själva var så trötta på Lara att de till och med försökte ta död på henne i Tomb Raider IV: The Last Revelation. Istället blev det upp till Crystal Dynamics att förnya Lara och serien i denna reboot. Och visst var det välbehövligt.

Continue reading Tomb Raider: Legend

Final Fantasy Tactics: War of the Lions

[00:17:47] prositen: jag har iaf klarat fft i år
[00:17:52] Vincybel: \o/
[00:17:55] Vincybel: good shit
[00:18:05] Vincybel: DU HAR DET FÄRSKT I MINNET
[00:18:07] Vincybel: SÄTT IGÅNG
[00:18:34] prositen: nä
[00:18:36] prositen: jag minns inget
[00:18:39] prositen: delita är bäs
[00:18:42] Vincybel: (nod)
[00:18:46] Vincybel: Bra. Då har vi en post.

Ristar

I Valdis planetsystem härjar en mycket otrevlig filur vid namn Kaiser Greedy. Nu vill det sig så illa att han har hjärntvättat samtliga planeters ledare att lyda honom och bara honom.

Sedan, beroende på vilken version du sitter på, händer lite olika saker. Om det är リスター・ザ・シューティングスター du har lagt labbarna på så är det gudinnan Oruto som lyssnar till bönerna från planeten Neers befolkning. Hon skickar iväg sin avkomma, Ristar, för att sätta stopp för Greedys onda planer.

Sitter du dock med Ristar utan konstiga krumelurer och undertitlar så är det Ristar själv som kommer för att rädda farsgubben sin, som går under namnet The Legendary Hero, utan att någon ber om det. Gudinnor är skit och riktiga män tar inte order från kvinnfolk. Här heter planeten heller inte Neer, utan Flora.

Continue reading Ristar

Disgaea 2: Cursed Memories

För femton år sedan så härjade ärkeaset och Overlorden Zenon i Veldime och ställde till med ofog. Skitstöveln lade en fruktansvärd förbannelse över folket som förvandlade samtliga till demoner.

Nästan.

Pojkspolingen Adell skonades av någon okänd anledning och idag, femton år senare, är han ute efter hämnd. Nåväl, hämnd är väl egentligen bara en bonus. Huvudsaken är att han spöar skiten ur Zenonskrället så att han kan bryta förbannelsen och återställa sin familj till söta rara människor igen.

Adells mamma, som alltså är en demon nu, är en riktigt skicklig summoner. Ändå går något fel när hon försöker tillkalla Overlord Zenon, så när dennes bortskämda dotter, Rozalin, dyker upp i hans ställe så uppstår total förvirring.

Hon vill förstås ha ihjäl Adell. Livet är hårt.

Continue reading Disgaea 2: Cursed Memories

Lego Batman: The Videogame

I’m Batmaaan.

Arkham Asylum inhyser alla de sinnesrubbade skurkar som har irriterat Batman genom åren. Tja, tills de bryter sig ut för att begå diverse illdåd i Gotham City då förstås. Det blir Batman som, tillsammans med sin någotsånär evige sidekick Robin, återigen får sätta stopp för idiotin.

Continue reading Lego Batman: The Videogame

Sword of Vermilion

Tsarkon är inte snäll. Han dödar kung Erik, vars son därefter dumpas i en byhåla långt därifrån. Fast det vet inte Tsarkon om, och tur är väl det, för annars skulle han slå Eriks son.

Runt två decennier senare leder historien oss till tidigare nämnda byhåla. Eriks son, som jag döper till Qbert, vill ha vedergällning. Nu gäller det att samla alla åtta snälla ringar som finns utspridda lite varstans i Vermilion innan Tsarkon får tag på dem. Sedan ska Tsarkon spöas.

Continue reading Sword of Vermilion

Harry Potter and the Goblet of Fire

Harry Potter fortsätter att göra som han vill (sattyg) på Hogwarts skola för magiker (jag vägrar skriva trollkarl. Det kommer aldrig att hända… …fan också X() utan att bli bestraffad för det. Men så hade han ju turen att bli en riktigt hederlig Gryffindor också. I det här spelet, som baseras på den fjärde filmen om Pojken som överlevde, så lyckas emograbben på något vis nästla sig in i Triwizard-turneringen trots att han är egentligen är för liten för att få delta. Han har inte ens försökt anmäla sig. Det är något lurt på gång, men vad fasen, det är ju coolt att få visa alla hur leet man faktiskt är. Vem vet, kanske sitter farsgubben nånstans däruppe och tittar ner på sin son med stolthet i blicken.

Spelet tar sin början då blodtörstiga Death Eaters attackerar massorna under Quidditch World Cup. Jag står inför ett val. Ska jag spela med Harry, Ron eller Hermione? Det är inte ett särskilt svårt val. Harry är för gnällig och Ron är för pucko. Hermione är smart. Hermione är bra. Jag väljer Hermione.

Nu gäller det att ta sig till en Port Key innan Hermione-tachi blir förvandlade till marmelad. Jag skrattar lite i mjugg varje gång Harry och Ron får grönt slem på sig. Det dyker upp hinder i form av monster som skall oskadliggöras med trollstaven. Prylar som blockerar vägen lyfts lätt bort med Wingardium Leviosa.

Jag måste erkänna, det är lite småmysigt att få vifta på staven och utföra alla spells (fy fan vad jag hatar ordet trolla och alla dess kombinationer) jag läst om i böckerna och sett i filmerna. Men när jag kommer till Moodys lektion i Defence Against the Dark Arts så skäms jag lite. Jag får spö av en spinkig fjolla med en flöjt. Förnedringen blir total när trion flyger upp i luften och blir handlingsförlamade. Av med brallorna, suckar jag elakt åt pojkarna. Hermione klarar sig undan mina glåpord. Hon är en hyvens tjej.

Jag kommer att spela klart det här spelet. Om det nu suger lika hårt som mina fördomar tror så får jag åtminstone ännu ett spel på min lista över klarade spel. Men förhoppningsvis är det kul också.

Continue reading Harry Potter and the Goblet of Fire