Jag började spela Tomb Raider IV för ungefär sju år sedan och ganska kort efter att jag klarat del tre i serien om den smått groteska donnan. Det blev nog lite för mycket av det goda och det dröjde hela sex år innan jag tog upp kampen mot de förbannade skalbaggarna igen. Jag kom vidare från bana 10 och nådde fram till bana 29 innan det fick bli paus igen. Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att spela Rise of the Tomb Raider, vilket lockade lite mer med sitt fria upplägg (och kamera). Missförstå mig rätt, de gamla spelen har sin charm, men det kräver en hel del tålamod trots att jag kör med guide. Dessutom sparar jag efter varje steg. Buhu, jag är ingen riktig gamer bla bla bla. Nåväl. Jag läste i en gammal Super Play om det här spelet och påmindes om att jag fortfarande hade det oklarat. Det går ju inte. Så nu har jag klarat det, sju år senare.
Continue reading Tomb Raider IV: The Last RevelationJag blev väldigt less på Tomb Raider efter irriterande Tomb Raider II som aldrig lät mig utforska ifred, och fruktade således att trean skulle te sig lika frustrerande. Ack så fel jag hade. I Tomb Raider III så får jag utforska och flytta på en massa kuber och trycka på en hel del knappar utan att bli avbruten chute in the quarter. Visst finns det elaka fulingar som skjuter och dreglar gift på Lara, men den här gången har utvecklarna skruvat ner fienderation betydligt. Det är balanserat. Det är roligt. 
Så döm om min förvåning när det visar sig att folk på internet har fel och anser att tvåan är bäst, för att det anses vara perfekt balanserat mellan action och utforskning. ROFLTarareedsborrskivehandcopter. Nåväl, enough skitsnack, have at lite mer fokusering på spelet som postens titel syftar på.
Tomb Raider II börjar vid den kinesiska muren och det är pang på rödbetan-action på en gång med spikväggar, rullande stenar och hungriga tigrar. Det här verkar lovande. Lara Croft är där för att leta efter en artefakt som heter Dagger of Xian som har förmågan att förvandla megalomaniska dårar till drakar.
Lara anländer till Venedig. Gäsp. Fula pistolgubbar runt varje hörn. Hela. Jävla. Tiden. De tar aldrig slut. De extremt långa och lite för likartade banorna blir ännu längre då jag blir avbruten av de fula skabbrävarna, om jag får citera en lustigkurre på facebook, “chute in the quarter”. Fula åbäken med egna skjutvapen. Dra åt helvete, kan jag inte bara få flytta på den här lådan ifred?
Det tog nästan tjugo år och en reboot innan jag kände mig redo att sätta tänderna i Lara Crofts allra första spel. Alla historier om hur kåta tonårspojkar tryckte Lara mot väggen för bättre vy (och för att få höra henne stöna), följt av vilt fappande, den där nakenmoden, playboyutvik och det faktum att hon ser väldigt läbbig ut rent allmänt gjorde mig inte särskilt intresserad. Angelina Jolies filmtolkningar hjälpte föga. Det är dock taskigt att döma folk efter deras utseende, så jag gav faktiskt spelen en ärlig chans. Jag kom aldrig överens med den stela styrningen och tog ut min ilska på den sluskigt flåsande butlern. Han hamnade i frysen.
En gammal ondska begravd någonstans under jorden hotar att återvända. En kärlekskrank fjolla med ett namn så töntigt att han kände sig tvungen att lägga till en titel, vill utnyttja detta faktum till att ha ihjäl mänskligheten.
Vår hjältinna (eller hjälte, om du råkar vara en jättetråkig person som tycker fel), som är resultatet av en union mellan en ängel och en skogshuggare, får vi faktiskt inte följa förrän i kapitel fem. Nej, först ska vi lära känna de andra utvalda följeslagarna och deras motiv till att de gör som de gör.
Continue reading Dragon Quest IV: The Chapters of the Chosen
[00:17:47] prositen: jag har iaf klarat fft i år
[00:17:52] Vincybel: \o/
[00:17:55] Vincybel: good shit
[00:18:05] Vincybel: DU HAR DET FÄRSKT I MINNET
[00:18:07] Vincybel: SÄTT IGÅNG
[00:18:34] prositen: nä
[00:18:36] prositen: jag minns inget
[00:18:39] prositen: delita är bäs
[00:18:42] Vincybel: (nod)
[00:18:46] Vincybel: Bra. Då har vi en post.
Edward Carnby är sur. Sur som fan. Hans bästa kompis Fiske har gått och fiskat, höhö dött, och det verkar som att sanningen finns på Shadow Island. Det är i alla fall vad den mystiske herr Johnson säger, och han verkar veta vad han snackar om.
Fiske försökte i sin tur få tag på tre Indianska stentavlor som sägs ha makten att låsa upp en ohygglig kraft, för en professor Obed Mortons räkning. Lika bra att Carnby fortsätter med det då, så har han chansen att spänna sina hårda detektivögon i professorn. Professorer är självklart ukes i jämförelse med detektiver, så det finns inte en chans att den här planen kommer gå fel.
Till sin hjälp får Carnby den fagra fröken Aline, vars definierande drag enligt manualen är “fader okänd”. Carnby å andra sidan “äger ett coolt vapen”. Så nu känner ni huvudpersonerna.
Continue reading Alone in the Dark: The New Nightmare
Brum brum? Tut tut? Wroooooom?
Jadu. Tuta 
och kör, fort som attan. Kom först i mål. Antingen så kör du arcade mode där du kan välja banor och bilar hur som helst för att låsa upp fler banor och bilar, eller också väljer du simulation där du måste fixa körkort för att få vara med om spännande saker och få pengar, troféer, bilar och annan bråte.
Ja, det finns faktiskt 178 bilar och 11 banor att leka med. Hurra!
Riou utan efternamn och Jowy auf Djaefla-Aas (fast kanske mer känd som Atreides) är två unga pöjkar som slåss för Highland Army ledd av kapten Rowd och prins Luca Blight med grisfetischen. De är två riktigt osympatiska typer. Jamen vad fasen liksom, låtom oss slakta vår egen lilla småglinsarmé där gossarna knappt hunnit bli torra i brallorna, och skylla på grannarna Jowston. Det ger en bra chans att “hämnas” på töntarna och få slåss lite. Krig är kul, yeah baby.
Riou och Jowy undkommer genom att hoppa i en flod och spolas bort från eländet. Någonstans på vägen skiljs de åt. Riou hittas av två filurer vi känner igen från det första Suikoden-spelet, Viktor och Flik. Jowy den framtida satans skitstöveln hindras dessvärre också från att fara till de sälla jaktmarkerna av tösen Pilika, må hon bränna sig lite lätt på fingrarna nästa gång hon äter varm mat.
Det händer en massa jobbiga saker och det mesta är Jowys fel. Riou ska rekrytera folk till den rebelliska organisationen, och i vanlig ordning finns det 108 snubbar och snubbor att plocka upp samt massor att göra. Ja, runor är viktiga också.