Pokémon: Let’s Go, Eevee!

Av de traditionella handhållna Pokémon-spelen har jag klarat två: Första generationens Pokémon Red och sjunde generationens Pokémon Moon. Jag har börjat spela Silver, HeartGold, X och både Alpha Sapphire och Omega Ruby (har tänkt dumpa av det ena av dem på min partner vid tillfälle så vi kan byta monster med varandra). Jag har en inplastad Platinum och ett par orörda White respektive Black version 2. För att inte tala om konsolspelen som jag knappt har tittat på. Mina ambitioner har helt klart varit större än det faktiska genomförandet.

Så att jag innan jul började tjata om och peppa för Pokémon: Let’s Go, Eevee är både konstigt och fullständigt väntat.

Sen fick jag spelet i julklapp. Partnern köpte ett exemplar till sig själv också; även om butikssäljaren tyckte att åtminstone ett av spelen borde vara Pikachu-versionen så vill ingen av oss spela med den pipråttan. Vi plöjde spelen i mellandagarna. Jag blev klar, partnern ramlade tillbaka i sitt RimWorld-beroende igen. (Dock är det inte så långt kvar i spelet så det är väl bara att grinda lite hörru)

Och… det var alldeles just precis vad jag hade väntat mig och ville ha. En remaster / remake på generation ett. Samma miljöer och gym, nästan samma historia. Gymledarna kommer från animen / Pokémon Yellow och den gamla protagonisten Blue ( /Red i Pikachu-versionen) dyker upp för att ge extra pepp. (Jag som mindes hur jävla dryg Blue var som antagonist i gen 1 döpte min nya rival till Derp, men sen visade han sig vara jättetrevlig så jag hade mindre ångest varje gång jag stötte på honom över detta.)

Det riktigt nya i spelet som är själva anledningen till remaken är kopplingen till mobilspelet Pokémon Go. Hela mekaniken för att fånga monster är plockad härifrån: Istället för att strida mot vilda monster får du istället kasta pokébollar på dem direkt. Bokstavligt talat, om du valt att stoppa ner Switchen i dess docka. Då finns ingen möjlighet att använda handkontrollen på ett normalt sätt – du måste låtsas kasta en boll. Damn you Nintendo och hur ni envisas med era gimmickkontroller. Det går inte att koppla in en bekväm Pro controller eller ens att använda två JoyCons ; det är en joycon i handen och kaströrelser som gäller. Eller så kan du köpa gimmick ^ 2 i form av en faktisk Pokéboll, bara 600 kronor för något du bara använder i det här spelet. Wee!

Med Switchen i bärbart läge räcker det med att vrida runt enheten för att få din pokemon i sikte och sen trycka på en knapp för att kasta bollen. (Det går till och med att flytta siktet med hjälp av styrspaken men jag tycker inte det gav önskad precision). Så trots att jag egentligen föredrar att spela mina Switch-spel på TV:n har det blivit bärbart för hela slanten här.

Nästa koppling till Pokémon Go är att du faktiskt kan föra över monster från mobilen till Switchen, om du kommit tillräckligt långt i spelet. Väldigt praktiskt för den som vill fylla hela sitt Pokédex men vägrar köpa Pikachu-versionen, eftersom vissa pokémon bara dyker upp i den andra titeln. (Dock, och jävla Nintendo igen, så går det inte att föra över Mew på det här sättet. Nej, Mew får du bara om du köper pokéball-kontrollen. Tack så mycket!)

Det går att föra över såväl shinies som Alola-varianter, vilket ger lite fler möjligheter att forma ditt lag som du vill trots att det bara finns 151 pokémon att välja på. Spridda i spelet finns även random NPC:er som gärna byter från sig Alola-versionerna om du inte har en mobiltelefon att koppla dig till.

Alla grottor var ungefär 1000 gånger enklare än i originalet eftersom jag inte behövde oroa mig för att köra slut på mitt party mot random pokémon, men det ser jag bara som en fördel. Om spelet trots det känns lite svårt – för att du levlat upp för dåligt – så går det bra att i dockat läge ge ena handkontrollen till en vän för att kalla in en supporttränare. Eller så styr du den själv också. Jag funderade på att göra så mot Mewtwo men det löste sig ändå.

Just det. En riktigt trevlig (och nästan fuskigt förenklande) funktion är att du alltid har tillgång till alla dina Pokémon. Du behöver alltså inte gå tillbaka till en stad för att koppla dig mot en PC och yadayada. När som helst – utom mitt i en strid – kan du alltså uppdatera ditt aktuella party. Även mellan striderna mot Elite 4 i slutet! Fuuuuuusk!

I övrigt är spelet sig likt. Det kändes nostalgiskt och roligt och okomplicerat att spela det igen och jag hoppas nästan att Nintendo kommer ge fler generationer den här poleringen. Så kanske jag till slut tar mig igenom dem också.

Leave a Reply