Det var en gång en ung kvinna vid namn Jennifer. Hon har inte så höga tankar om sig själv, vilket förmodligen har att göra med den rätt traumatiska barndom hon på senare tid förträngt. Ack stackars olyckliga flicka, som hjältinna i ett skräckspel kommer inget att stanna förträngt länge.
Spelet börjar med att Jennifer hittar det barnhem hon spenderade några hemska månader på i sina tidiga tonår. Underligt nog finns alla de andra barnen fortfarande kvar där; lika gamla som de var när hon senast träffade dem, och lika förtjusta i att mobba henne.
Jennifer faller snabbt tillbaka i sin roll som mobboffer, och får i resten av spelet stå ut med att springa ärenden och utföra uppdrag åt de vagt psykopatiska tonåringar som hjälpte till att forma hennes labila personlighet. Som tur är har hon hjälp av sin trofasta hund; utan honom hade hon förmodligen suttit och gråtit i ett hörn fortfarande. Ja, eller alternativt gått vilse i de enformiga korridorerna i barnhemmet och senare det mycket suspekta luftskepp de alla hamnar på.
Nånstans bland alla monsterbarn finns en mycket tragisk historia gömd – och då menar jag inte enbart på grund av styrningen och stridssystemet som får den mest tålmodiga att brista ut i gråt.
Nu är det såhär att spel inte behöver vara bra trots att de låter intressanta, vilket vi klargör i denna anti-post om Rule of Rose.