Steamworld Dig

Passar perfekt till formatet.

Jag spelade av någon anledning Steamworld Dig 2 innan ettan, vilket oftast inte är en bra idé. Uppföljare brukar finputsa spelmekaniken, lägga till nya funktioner som saknas smärtsamt i de äldre versionerna, och i värsta fall också spoila föregångarna totalt.

Allt detta stämmer för Steamworld Dig, men jag gillade det ändå.

Steamworld Dig är ett plattforms-pussel-spel som kombinerar utforskande metroidvania-tendenser med spelmekaniken från Digger. Allt detta utspelar sig i en vilda västern-miljö som befolkas av robotar. Självklart!

Du spelar steamboten Rusty som kommer till den avfolkade byn Tumbleton då din farbror Joe överlåtit sin gruva till dig. Joe är försvunnen, och det är bara några minuter in i spelet som du hittar honom död. Du tar över hans pålitliga hacka och tar dig ner i gruvan, dels för att hitta malm och ädelstenar du kan sälja för att uppgradera dina vapen och dels för att hitta ledtrådar till din farbrors död.

På vägen uppgraderas Rusty med praktiska förmågor som t.ex. springskor, högre hopp, att du slutar ta fallskada, och framåt slutet även genre-klassikern dubbelhopp.

Svårighetsgraden stegras i lagom tempo och bemöts enklast av vapen- och rustningsuppgraderingar. Det räcker dock inte med att bli starkare, du måste också lära dig fiendernas attackmönster för att kunna göra dig av med dem på bästa sätt. Kamikaze-bots är bäst att ta på avstånd, annars springer de in i dig och exploderar. De dynamitkastande Shiners som finns i Old World vill du hellre smyga upp bakom och trycka in hackan i medan de sover.

Styrningen känns hyfsat precis. Jag har svurit en hel del över att jag missar block men det är nog mer sannolikt att det är mina dåliga plattformsfärdigheter som spökar snarare än att utvecklarna Image & Form klantat sig brutalt. Dock känns det ibland överjävligt orättvist att navigera mellan block som skjuter laser medan jag duckar för kamikaze-botar.

Varje gång du misslyckas för hårt och dör, innebär det att Rusty återmaterialiseras i staden och får betala hälften av sitt guld i rekonstrueringsavgift. Detta är en stark motivation att dels uppgradera upp pengarna så fort det bara går, och dels att försöka ännu bättre att inte dö.

Looten i form av ädelstenar du inte sålt än förloras dock inte; den ligger kvar och väntar på samma ställe i gruvan där du dog. Dock går det inte att bara samla på sig allt och försöka lura fogden på det sättet, självklart finns det en begränsning på hur många stenar du får bära på dig.

Totalt tog spelet mig nästan 7 timmar att spela igenom, och enligt eftertexterna dog jag 36 gånger. All the monies lost T_T

Trots några frustrationsmoment – plattform är väl inte riktigt min genre – är jag nöjd med helheten. De senaste åren har jag mer och mer börjat uppskatta spel som håller sig under tio timmar i längd. Även om jag fortfarande gör avstickare till 80+-timmars JRPGn då och då så har jag inte riktigt tid och ork med det längre utan önskar mest att spelen ska ta slut.

Jag måste säga att uppföljaren är bättre, men inte så astronomiskt mycket bättre att det kändes som att åka tillbaka till medeltiden att spela detta (typ som det skulle vara att spela Assassin’s Creed-serien i omvänd ordning, jag får lite uppstötningar bara av att tänka på det). Nu är jag lite nyfiken på att utforska övriga Steamworld-spel, även om – eller kanske speciellt som – de verkar tillhöra helt andra genres.

Leave a Reply