Tag Archives: feminist javisst

brudar som inte behöver hjälp

Horizon: Forbidden West

Det tog fem år för Guerrilla att spotta ur sig en uppföljare till Horizon Zero Dawn. 70+ timmar senare i speltid – och ca 2 månader IRL – tog jag sista trofén och har nu platinum även i Forbidden West.

NieR: Automata

Jahaja. Jag gillade ju Nier [Gestalt] när det begav sig. Jag köpte den här “uppföljaren” något halvår efter att det släpptes 2017 och följde direkt upp med att inte spela det. Min vana trogen, då. 2019 satte jag igång det och sen kom jag av mig pga jag blev sugen på PS4-remaken av .hack GU: … Continue reading NieR: Automata

Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds

Eftersom jag var så pass (relativt) sen på bollen med att spela Horizon Zero Dawn så hade Guerilla Games redan hunnit släppa det enda story-DLC:et de planerade för spelet innan jag var klar med originalet. Min chef tyckte jag skulle börja med extra-innehållet innan jag tog mig an slutbossen. Rebell som jag är ignorerade jag … Continue reading Horizon Zero Dawn: Frozen Wilds

Horizon Zero Dawn

Den första teaser-trailern som kom sommaren 2015 var lovande: En kvinnlig protagonist som slåss mot robotdinosaurier i en fantastiskt vacker postapokalyptisk värld. Jag var försiktigt optimistisk. Robotdinosaurier! Ingen skäggig karl i huvudrollen! Inget jävla Mad Max-töcken av sandiga ruiner och olje-fetischister! Det kändes som 50/50 att det skulle bli bra; det kunde lika gärna slutat … Continue reading Horizon Zero Dawn

White Haven Mysteries

Det var en gång ett övergivet hus, fyllt med diverse skräp och bös gömt på alla möjliga bisarra ställen. Det var en gång en ung kvinna som vaknade upp utanför sagda hus, utan något minne av hur hon hamnade där – eller ens vem hon var. Har ni hört den förut?

Enigmatis: The Ghost of Maple Creek

Jag har rätt nyligen börjat uppskatta “hidden object puzzles”. Det är lite som spelvärldens motsvarighet till Harlequin-böcker, fast utan taffliga sexscener i hemska patriarkala strukturer, och, eh.. jag vet inte riktigt vart jag ville ta den här liknelsen. 

The Path

Jag inledde spelåret 2014 med en pretentiös allegori om förlorad oskuld. Varför inte, lix? Alla andra spelade The Path när det var nytt och häftigt, för ungefär en miljon år sen. Eller ok, 2009. Under de fyra år som gått sedan dess har det hänt rätt mycket, vilket kan förklara att jag inte är så … Continue reading The Path

Dungeon Siege 3

Det är ganska svårt att hitta co-op spel som inte är tråkiga krigs-shooters. Av nån anledning verkar det som att ska en spela mer än en person, så vill en tydligen tävla. Jag är en dålig förlorare, med den extra lilla twisten att jag tycker det är jobbigt att vinna för mycket också – då … Continue reading Dungeon Siege 3