Ja jösses du. Hur ska jag skriva om det här spelet utan att spoila skamlöst?
Det tredje spelet från Team Ico släpptes äntligen i december 2016 efter runt 10 års utveckling. Tanken var ett släpp till Playstation 3 2011, men spelet försenades till en sån grad att till och med Duke Nuke’m Forever hann släppas före 1)ironiskt nog kom det sistnämnda 2011.
Men nu är det här. Till PS4. Och det har ärvt både för- och nackdelar, grafisk stil och spelmekanik från sina föregångare (Ico, Shadow of the Colossus). Googlar du runt lite hittar du även ett gäng fan-teorier om hur spelen hänger ihop, men det är inget jag skulle lägga mycket tid på. Och det är snyggt. 2)För det mesta. Människorna ser ut som de kanske designades redan till PS2:an.
Utan spoilers sa vi. Okej.
Du spelar en ung pojke som vaknar upp i en grotta bredvid en arg och utmattad katt-hund-fågel-drake, Trico. Hur du hamnat här är oklart, men du kan inte ta dig härifrån utan hjälp. Ni måste lära er samarbeta. Ibland behövs pojkens smidighet och lilla kroppshydda, ibland behöver Trico välta ner några stenpelare eller ta ett högt hopp. Det var bara den lilla grejen med kommunikation…
Jag ska inte förneka att spelet stundtals kändes väldigt frustrerande. Spelet nyttjar sig av checkpoints. De är tätt förekommande, men jag tvingades ändå vid några tillfällen ta mig igenom samma sekvens av plattformshoppande och samma riktigt usla genomförda sista hopp som ledde till en plågsam död. Problemet låg inte helt och hållet i dålig styrning från mitt håll – kameran är klumpig och pojken likaså.
Att Trico också är svårmanövrerad var inte lika störande som jag hade förväntat mig. Han känns som ett djur du tränar upp men som har sin egen agenda. AI-teamet har jobbat hårt för att få honom att inte bara kännas scriptad. Dröjer jag kvar för länge i ett rum kan han börja ge mig ledtrådar – men han kan också strunta totalt i vad jag försöker hinta honom om för att han är för nyfiken på något annat. Och går jag runt ett hörn och hamnar utom syn- eller ännu värre räckhåll ylar han som en valp i behov av ensamhetsträning. 3)Trots hundreferenserna här ser jag dock honom mer som en katt. Han till och med ditrampar ju. Snutte.
Till detta tillkommer även en vag story som jag nog kommer tänka på ett tag nu efter avklarat spel. Den hintar om mer än vad den säger rakt ut och jag skulle gärna se en större, mer övergripande förklaring på vad tusan som händer i den här världen. Men samtidigt är jag glad att jag inte får den förklaringen. Den behövs inte. Den är nog till och med irrelevant.