Det tog nästan tjugo år och en reboot innan jag kände mig redo att sätta tänderna i Lara Crofts allra första spel. Alla historier om hur kåta tonårspojkar tryckte Lara mot väggen för bättre vy (och för att få höra henne stöna), följt av vilt fappande, den där nakenmoden, playboyutvik och det faktum att hon ser väldigt läbbig ut rent allmänt gjorde mig inte särskilt intresserad. Angelina Jolies filmtolkningar hjälpte föga. Det är dock taskigt att döma folk efter deras utseende, så jag gav faktiskt spelen en ärlig chans. Jag kom aldrig överens med den stela styrningen och tog ut min ilska på den sluskigt flåsande butlern. Han hamnade i frysen.

Några år senare och Lara började se allt mer normal ut. Jag blev lite intresserad, för äventyr och problemlösning är ju verkligen inte en dålig kombination. Det blev inte så mycket mer med det. Jag köpte Lara Croft and the Guardian of Light på xbox live arcade. Spelade lite, och det var ju kul och så. Spelade med syrran, men blev ukastad ur sessionen hela tiden av någon anledning. Slutade spela. Tänkte inte mer på det.

Ytterligare några år senare. Årtiondets tema är reboots, omtolkningar, omstarter, börja om på ny kula. Med mer eller mindre lyckade resultat. 2013 års Tomb Raider var ganska roligt, tyckte jag, förutom att det var alldeles för mycket skjutande, men det sparar vi till en annan post. Hur som helst så väcktes mitt intresse en gång för alla för den här serien. Nu var jag på riktigt intresserad av att ta mig igenom alla Laras äventyr, och Good Old Games gav mig chansen när de reade ut hela originaltrilogin för en mycket billig penning.

I spelets inledning får vi se en stor fet kärnvapensmäll som avslöjar en uråldrig anordning under New Mexicos öken, och en skum svävande person. Det bådar inte gott. Slutbossmaterial?

Vidare till nutid. Lara har fått ett uppdrag av amerikanen Larson Conway som jobbar för en rik affärskvinna som heter Jacqueline Natla. Uppdraget är förstås att plundra en grav på dyrbara artefakter, i det här fallet en liten pryl som heter The Scion.

Till en början är jag inte alls vän med styrningen nu heller, men det tar sig. Jag skiter i tutorialdelen och kör rakt på. Det blir lite googlingar här och där när jag inte fattar vilka knappar jag ska trycka på för vissa handlingar. Men det går bra till slut. Kontrollen är dock inte optimal för time trials, så jag orkar inte bry mig om att länsa banorna på hemligheter. Det gör ingenting. Jag måste inte göra allting i alla spel.

Ett enormt plus, och jag kan inte betona detta nog, är att skjutandet verkligen inte är i fokus. Det finns en massa fiender, och du ska skjuta på dem, men de som kan skjuta tillbaka är ganska få till antalet. Spelet klassas som en shooter men jag håller inte riktigt med. De skjutvapen du har till ditt förfogande är liksom där främst för självförsvar. Även om Lara har en hel arsenal att välja och vraka bland… Jaja, okej, shooter light då. I det konstanta irritationsmomentet Tomb Raider II så är de alldeles för långa banorna fyllda med skjutgalna steroidstinna skabbrävar som dyker upp hela tiden och skjuter och skjuter och skjuter och det tar aldrig slut. Försvinn, jag vill lösa pussel. Ett äventyrsspel som försöker vara en shooter, med taskig kontroll, är inte någon vinnande kombination.

Avslutningsvis så måste jag förstås nämna att jag alltid har tyckt att Lara Croft och Hojo från Final Fantasy VII är läskigt lika varandra.

Länkar

Wikipedia