What Remains of Edith Finch

Jag undrar litegrann om det finns glada walking simulators. Nåt som inte lämnar ett tomrum och en sorg efter sig när jag är klar med det. Eller ligger det kanske i genrens natur att spelaren alltid måste vara en betraktare; någon som kommer i efterhand för att ta reda på varför allt är tomt?

Firewatch är väl det närmaste jag kommer ett undantag, då jag faktiskt får spela någon som agerar på händelser – men känslan är fortfarande densamma. Ett hål, en smärta.

I What Remains of Edith Finch följer vi sagda Edith Finch som återvänder till sitt märkliga barndomshus för att återuppleva sin familjs ännu märkligare levnadsöden; vi följer ett familjeträd som beskurits kraftigt utan att nånsin få några förklaringar.

Även det känns som en av grundstommarna i genren. Vi följer med men får aldrig riktigt förstå. Vi är hjälplösa. Vi får aldrig hela bilden – utom möjligen när det det redan är för sent.

Det är ett vackert spel, både grafiskt och berättartekniskt. Det finns lätta troféer att plocka upp men jag som missade dem på första genomspelningen har inte hjärta att ta ett andra varv för den skull. Inte när jag vet hur det slutar.

Leave a Reply