Sitter på jobbet och vill inte åka hem. Sen när jag är hemma vill jag inte åka till jobbet heller. Egentligen skulle jag nog vilja ha en egen skrubb nånstans där det inte finns folk över huvud taget, utom möjligen på IRC så jag kan låtsas vara social utan att egentligen behöva vara det. Uppenbarligen är jag inte så kompatibel med någon? Idag ska jag i alla fall åka hem till Kollega med Flickvän och spela lite Warhammer Quest – så får jag skjuta upp det roliga lite.
Apropå roligt, eller tja, typ, så såg jag klart “Sexy Voice and Robo” för några dagar sen. Det var en ruskigt bra serie (vilket är roligt) men nu finns det inte mer (vilket inte är roligt). Det var verkligen uppfriskande att se en serie där jag inte behöve trycka på paus eller dra ner skärmen till ett frimärke eller bara allmänt springa runt i rummet och skrika för att allting var så pinsamt. Himla doramaserier och deras ärkepinsamma brudar… Visserligen var Robo ruskigt pinsam också, men inget är så pinsamt som en typisk dorama-fjortis som är kär. Speciellt om hon är kär i en typisk dorama-fjortis-pojke med känslomässiga störningar. Och hur ofta händer det? Ja precis, 97.8% av alla serier någonsin.
Utom Sexy Voice and Robo. Och därför ska man se den. Häpp häpp. Nu tvingar jag alla med min elaka p-chan-vet-bäst-kraft.
Du talar stora sanningar, syster. Fan vet när jag kommer att våga titta på resten av koreanska Boys Over Flowers. Det känns nästan som häbintnå. :U Och jag tyckte att Shancai-mommas festkläder var pinsamma.
Roooooo~bo! ;_; Jag har bara ett avsnitt kvar nu och efter det kommer jag att gråta av ångest och förtvivlan. Ge mig mer. Nu. Fast å andra sidan, serier som inte är utdragna till bristningsgränsen are the shit också.
Nämen usch vad jag inkräktar på din buuuuuuuulooooog. :X Tyst på mig.
Oi, spam spam, glömde ju det viktigaste!
KRAM >:D<