Tag: socialt

Det här med märken då. Vet att det är viktigt för vissa. Vet att det är extremt viktigt för dessa att berätta hur bra deras märke är och hur förkastliga alla andra alternativ är.

Mac vs PC.

Xbox 360 vs Playstation 3.

iPhone/iOS vs Android.

Finns nog en miljard andra exempel, men det är de här tre som nyligen, och återkommande,  fått mig att gå upp i varv.

Herregud. Jag är glad att du hittat nåt som passar dig, men för i hela jävla fridens namn, det betyder inte att du måste agera missionär för din sak.  Ifrågasätt inte mina val. Jag har gjort ett annorlunda val, inte ett felaktigt. Du har inte heller gjort fel. Kan vi släppa det och gå vidare?

Rad på rad på rad av argument, vettiga såväl som hysteriska,  gör mig inte benägen att ändra mig. Jag saknar inte argument för min sak heller, men jag tycker inte det finns någon som helst anledning för mig att påtvinga dig dem. Du har säkert funderat på dem också – och har du inte det så spelar inte det nån roll.

Vill jag ha dina argument så frågar jag, tills dess.. lägg ner.

Ta din Android-lur och var glad över den. Jag gillar min iPhone. Skulle nog gilla valfri Android-lur också, men nu blev det inte så. Det kanske blir det nån annan gång. Whatever.

Skitbra att du älskar din Playstation 3. Jag har bägge. Alla tre, om vi ska vara petiga.  Jag ser för- och nackdelar med alla, och jag skulle rekommendera allihop.

Jag har också både Mac (laptop) och PC (stationär) och använder dem till olika saker.

Ok?

Ok.

 

“Ja men, nu är det ju så att… ”

Nej. Jag bryr mig inte.

Det här inlägget är riktat åt: Allt för många personer. Om du tar åt dig så är det till dig. Beklagar.

Jag vet ju det. Alla har olika nivåer på sitt bekräftelsebehov. Mitt eget är inte så högt – jag tycker väl visserligen det är trevligt att se att nån reagerar på det jag skriver och gör, men det är inte så viktigt att få läsare eller publik bara för sakens skull. Andra behöver mer än så, och jag accepterar det. I teorin om inte alltid i praktiken.

Det finns dock ett motsvarande behov från mitt håll: att inte behöva bekräfta någon annan, och det börjar bli en allt större grej för mig. Ju mer allting kretsar runt att synas, desto värre blir det.

Jo men visst, var glad för höga siffror (det är jag också, herregud, jag är väl inte mer än människa) – men skryt inte om dem där jag måste se det. Då känns det bara som att statistiken är det viktiga, inte att personer faktiskt finns där som gillade vad du gjorde.

Det är väl klart att du kan vara ledsen om siffrorna sjunker – men tjata inte om det. Jag tänker inte tröstklicka nånstans för att du ska känna dig bättre.

Jag bryr mig nämligen inte om hur många läsare du har, hur många följare, hur många subscribers. Berätta inte det för mig. Berätta det inte för mig om och om igen. Det gör mig bara mindre benägen att återkomma – jag vill inte vara någons egoboost. Inte på det sättet.

Hur jag vill egoboosta? Genom att något jag säger eller gör faktiskt gör en riktig skillnad för dig. Från mig, till dig. Inte från den anonyma mängden till dig genom att jag råkar existera nånstans eller kanske klickade på en länk men inte ens läste vad som stod där. Det är mitt bekräftelsebehov, antar jag.

Om jag gillar en blog eller en artikel eller en krönika, låt mig göra det ifred. Gör inte en big deal av det. Lägg inte energi och uppmärksamhet där – skapa istället mer intressant innehåll som jag kan komma tillbaka till.

Den här statistikhetsen, det här siffer-runkandet, det skrämmer bara bort mig.  Jag håller mig borta. Klickar inte på de där länkarna om det bara leder till mer kommentarer om ökade siffror. Jag bryr mig ju inte, blir bara less och uttråkad. Om jag måste reduceras till en siffra, då är jag hellre en minus ett.

“Du är bara avundsjuk.”

Visst, vi säger det.