Jag började spela Fallout 2 för några dagar sen. Bättre sent än aldrig, eller nåt. Spelet är dock inte helt överens med Windows 7, trots en DOSBox från gog.com, så jag måste köra i administratörläge och se till att spara ofta. Helst inte alt-tabba bort från spelet heller, så just nu känns min iPad extra praktisk.
Så vad tycker jag om Fallout 2? Det är bra, men med förbehåll.
Jag gillar post-apokalyptiska världar.
Jag gillar taktiska strider. Speciellt om de som här är omgångsbaserade, med action points och det finns massa statistik som påverkar hur bra det går.
Jag gillar att det finns flera sätt att ta sig igenom spelet och att jag får skapa min karaktär lite hur jag vill – även om det förstås finns förmågor som är bättre än andra, som i alla såna här spel.
Jag tycker inventory-hanteringen är lite bökig. Det går att slänga över mina extra prylar på NPC:er eller i skuffen på min bil, men det är banne mig inte smidigt på nåt sätt.
Jag tycker att svårigheten på random encounters är lite väl random – ena stunden möter jag ett gäng gräshoppor som jag tittar lite argt på innan de självmordshoppar mot mina vapen, nästa så dyker det upp 10 yakuza med vapen som gör lite mer skada än vad jag har HP. Aj.
Jag gillar INTE – och här kommer anledningen att jag ens skriver den här bloggposten – alla höhö-dreggliga män som erbjuder sig att köpa sex eller bara känner att de behöver kommentera hur het min karaktär är. Att det går att lösa uppdrag genom att sälja sin kropp istället för att fixa massa pengar. Att jag inte orkade grind:a ihop pengarna så jag gav upp och horade ut mig. Helvete. Jag är besviken på mig själv också, men jag pallar fan inte slåss mot random encounters i tre timmar för att komma vidare. (Är rätt övertygad om att det inte ser riktigt likadant ut om en spelar en manlig karaktär.)
Spelet kom ut 1998 och spelvärlden var väl lite sämre då, antar jag. Åtminstone finns det i alla fall lite mer medvetenhet om sånt här nu; flera som problematiserar det. Att det sen kanske inte hunnit återspegla sig rent praktiskt i spelen är en annan sak. Och låt oss inte tala om alla högljudda “DET VAR BÄTTRE FÖRR NÄR MÄN VAR MÄN OCH KVINNOR INTE FÖRSÖKTE TA IFRÅN OSS NAKNA BRUDAR I SPELEN”-bros, för att herregud, då måste jag leta efter ett fysiskt vapen.
Nej fan, allt är förstås mitt fel. Jag gjorde ju en kvinnlig karaktär med hög karisma. Jävlar. Då får jag minsann skylla mig själv.