Fallout 2

Jag började spela Fallout 2 för några dagar sen. Bättre sent än aldrig, eller nåt. Spelet är dock inte helt överens med Windows 7, trots en DOSBox från gog.com, så jag måste köra i administratörläge och se till att spara ofta. Helst inte alt-tabba bort från spelet heller, så just nu känns min iPad extra praktisk.

Så vad tycker jag om Fallout 2? Det är bra, men med förbehåll.

Jag gillar post-apokalyptiska världar.

Jag gillar taktiska strider. Speciellt om de som här är omgångsbaserade, med action points och det finns massa statistik som påverkar hur bra det går.

Jag gillar att det finns flera sätt att ta sig igenom spelet och att jag får skapa min karaktär lite hur jag vill – även om det förstås finns förmågor som är bättre än andra, som i alla såna här spel.

Jag tycker inventory-hanteringen är lite bökig. Det går att slänga över mina extra prylar på NPC:er eller i skuffen på min bil, men det är banne mig inte smidigt på nåt sätt.

Jag tycker att svårigheten på random encounters är lite väl random – ena stunden möter jag ett gäng gräshoppor som jag tittar lite argt på innan de självmordshoppar mot mina vapen, nästa så dyker det upp 10 yakuza med vapen som gör lite mer skada än vad jag har HP. Aj.

Jag gillar INTE – och här kommer anledningen att jag ens skriver den här bloggposten – alla höhö-dreggliga män som erbjuder sig att köpa sex eller bara känner att de behöver kommentera hur het min karaktär är. Att det går att lösa uppdrag genom att sälja sin kropp istället för att fixa massa pengar. Att jag inte orkade grind:a ihop pengarna så jag gav upp och horade ut mig. Helvete. Jag är besviken på mig själv också, men jag pallar fan inte slåss mot random encounters i tre timmar för att komma vidare. (Är rätt övertygad om att det inte ser riktigt likadant ut om en spelar en manlig karaktär.)

Spelet kom ut 1998 och spelvärlden var väl lite sämre då, antar jag. Åtminstone finns det i alla fall lite mer medvetenhet om sånt här nu; flera som problematiserar det. Att det sen kanske inte hunnit återspegla sig rent praktiskt i spelen är en annan sak. Och låt oss inte tala om alla högljudda “DET VAR BÄTTRE FÖRR NÄR MÄN VAR MÄN OCH KVINNOR INTE FÖRSÖKTE TA IFRÅN OSS NAKNA BRUDAR I SPELEN”-bros, för att herregud, då måste jag leta efter ett fysiskt vapen.

Nej fan, allt är förstås mitt fel. Jag gjorde ju en kvinnlig karaktär med hög karisma. Jävlar. Då får jag minsann skylla mig själv.

dum i huve ällä? :U

Idag har jag suttit instängd på mitt rum och mestadels spelat tvspel, vilket delvis har resulterat i en synnerligen irriterande huvudvärk ovanför vänstra ögonbrynet, men mestadels i att jag påminnts om hur obarmhärtigt frustrerande spel var för en sisådär femton år sedan.

Det jag spelar just nu är Terranigma – Quintet / Enix sista mästerverk i serien som i övrigt består av Soul Blazer och Illusion of Gaia. Det är väldigt stämningsfullt och känslosamt sådär som bara SNES-RPG kan vara, men ibland vill jag bara dänga handkontrollen i väggen. Jaha, jag skulle ha gått under det där trädet för att hitta en nästan osynlig kista som innehåller den där saken jag behöver för att komma vidare i spelet. Ja men dåså! Då har jag ju irrat omkring i skogen i onödan i bara 20 minuter! Finfint! :D :D :D

Det brukar komma på tal när jag pratar spelnostalgi med syrran – kanske hade vi mer tålamod förr? Jag vet inte. Jag vill ju tro att jag har blivit bättre med åren; vill ju inte ha regresserat till en värdelös noob som springer till gameFAQs.com så fort jag inte fattar varför den fyrkantiga kuben inte går in i det runda hålet… Men alltså, för att fortsätta på den ofantligt bra liknelsen – nu för tiden så behöver man inte trycka in fyrkantiga kuber i runda hål, eftersom det fanemig inte är logiskt. Nu när jag är en gammal tanta vill jag att saker ska vara logiska.

Och med det sagt inser jag att jag nog inte ska spela om några gamla PC-peka-och-klicka-spel från tidiga 90-talet, då kommer jag nog skjuta mig i skallen. Ahahaha.

“Coming to school at night makes me feel gross”

Ja men häpp häpp, jag kan ju bara jag vill! Och med det menar jag att jag igår satte mig ner och spelade igenom hela Prince of Persia: Epilogue trots att spelet dels hade aningens högre svårighetsgrad än originalspelet, och dels finns det inte en enda jävla GameFAQ som kunde hjälpa mig när jag fastnade eftersom fanskapet till spel släpptes i förrgår. Ja jävlar.

Nu kan man ju ha åsikter om det verkligen känns helt sympatiskt av spelutvecklare att släppa slutet av spelet mot extra betalning. Host harkel. Och även om det bara kostade 800 microsoftpoäng (typ.. 90 kronor? uh? svaga jävla kronkurs) så är det ett tankesätt jag egentligen anser mig vara en anhängare av. Liksom. Vadfan. Extramaterial är en sak, men resten av storyn?

Nåja, nu var det så himla roligt att få spela mer av spelet, så jag förlåter dem. De får gärna släppa ännu fler områden och storyelement för nedladdning innan det är dags för del 2 i spelet. ♥ Även om.. OJ OJ SPOILEROMRÅDE SÅ INGA DETALJER det kanske kan bli lite svårt.

Ok, nu har jag gjort min schemalagda dammsugning, så jag skulle nog ta itu med resten av Sexy Voice and Robo-avsnittet. Sen, vem vet, ännu ett Prince of Persia? Eller. Fanken. Min tragiska lovefilm-hög. Vi får väl se.

Edit: Oj men vad sexigt det kan bli om man sitter i Visual mode och tror att man använder HTML mode. uNF!

När det gällde det egna flitiga cigarrökandet sa Freud emellertid: “Ibland är en cigarr en cigarr.”

Jag skulle egentligen vilja posta lite oftare här. Det är skönt att skriva av sig på svenska, skönt att komma från min vanliga publik och få skriva om andra saker… dessutom är det här wordpress-temat så snyggt att vila ögonen på.

Jag skulle i och för sig egentligen vilja posta lite oftare i min LiveJournal också. Jag gillar ju att skriva mina flummiga inlägg och få reaktion på vad jag skriver. Suck. Men förutom att jag måste väga min önskan att få vara lite privat mot att jag egentligen är världens attention whore och vill få alla att skratta så.. vad kan jag säga. Jag är bara så pärskans lat. Och har prestationsångest? Kanske. Jag vet inte.

Sitter på jobbet och rullar tummarna. Det finns en massa att göra, men jag är inte ett dugg motiverad. Debugging här eller tech support där. System som inte ens kör den senaste koden uppvisar intressanta buggar som måhända redan är fixade, vad vet jag? Usch. Jag vill bara hem och spela Prince of Persia.  Alla Prince of Persia. Nåja, alla sedan “Sands of Time”, det räcker för min del. Jag vill styra en snerkig atletisk kille med knasig kvinnosyn och stort ego runt i en sandöken. Jag vill hoppa runt mellan flaggstänger och husväggar och konstiga falliska objekt. Drämma sabeln in i en biffig vakt ibland kanske? Ja, varför inte?

Men nejdå, här ska jag kolla varför Favoritkundens forecast kraschar. Så roligt då.

“Women hate men with tiny tools”

Oj. Hej. Jag tror jag glömde bort att jag hade en blogg här också. Det blir lite sådär när man sprider ut härligheten på många ställen;ibland blir det för mycket till och med för mig. Även om jag egentligen är lika cool som Kungen av Hela Kosmos. Fast jag har å andra sidan ingen liten prins att delegera ansvaret till. Hur skulle det se ut om en liten knoddis bloggade åt mig?  Svara inte på det. Jag har sett kattblogger. Huvva.

Nu minns jag i och för sig helt plötsligt att jag satt och skrev på ett blogginlägg häromveckan, strax innan det blev dags för julledighet, men det var så ruskigt tråkigt så det får nog ligga kvar på privat.

Apropå prinsar vet jag inte om jag tycker att Prince of Persia är på väg åt rätt håll. Jag spelade lite på senaste XBOX360-versionen igår kväll, och det är snyggt, visst, och det är plattform, weeeeh, men vadfan, käften pojkspoling. Du tror att du är cool och lite raggmunkig, men du känns som en desperat brat som asså bara måste ha med sig någotn hem från krogen för annars blir det så pinsamt nästa vecka när du måste hitta på nåt om hon den där jättesnygga med jättemelonerna igen. Dina kompisar börjar känna igen historierna nu.

Dessutom ska Prince of Persia vara svårt så in i helvete. Visserligen hade Sands of Time den där extremsexiga tidsbakåtspolningsmekanismen (phew), men den hade ändå sina begränsningar. Flickvän™ dyker bara upp, fixar allt, zoomar tillbaka dig till plattan du stod på innan du försökte begå självmord (läs och lär, grammatikinkompetenta snorungar; och förresten när jag ändå ska såga er måste jag berätta att det heter våldtäkt, inte våldtäckt. Vadfan är det för fel på er egentligen? Det har visserligen inget med grammatik att göra men det tillhör ändå allmänbildningen) och man behöver inte ens anstränga sig för att inte dö. Vete fan om man kan dö ens, tror Flickvän™ hjälper till i strider också.

Måste verkligen alla spel vända sig till casual gamers?

Nej nu ska fröken bitterfitta hålla käften ett tag. Angående subjectet: V-chan, du vill väl ha en liten skruvmejsel? Jag fattar ingenting? :O

“My pants will remain on for the good of humanity my good man.”

Igår var första november och det innebär att jag borde ha skrivit en sisådär 1667 ord på min NaNo. Detta hände inte. Vad som istället hände var följande:

  • Blood for Dracula
  • Super Mario RPG
  • Fallout 3
  • och sist och faktiskt minst 850 ord på min Nano.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag kan säga att jag spenderade tiden väl.

Blood for Dracula är en “skräck”film från  70-talet, där stackars Dracula har ett problem. Han har nämligen tagit slut på alla oskulder i trakten, och då han blir våldsamt illamående av att dricka blod från orena källor – ja,tror ni verkligen att han vill utsätta sig för risken att dra på sig en fruktansvärd STD utan att ens få rajtan-tajtan först? – tvingas han resa till Italien för att skaffa sig en nya fruga. För alla vet ju att italienska brudar är kända för sitt skyddade liv, tack vare de extremt religiösa föräldrarna de har oturen att skaffa sig.

Dracula, och hans tjänare som jag vill minnas heter Anton, blir inbjudna till att bo på ett gods där ägaren har fyra döttrar han gärna vill få bortgifta för att få in mer pengar han kan spela bort. Dracula tycker *om nom nom*. Dracula upptäcker den hårda vägen att alla döttrar redan givit bort sitt alla heligaste till gårdskarlen. Dracula kräks i ett badkar.  Prositen önskar att hon inte behövt se gårdskarlen ha sex med kvinnorna. Prositen försöker distrahera sig genom att titta på alla bara bröst istället för den guppande gårdskarlen. Prositen lyckas inte så bra.

Det hela slutar i alla fall tragiskt för stackars Dracula som får varenda lem avhuggen av gårdskarlens fruktansvärda yxa. Och han som bara ville ha lite kärlek. :'(

Super Mario RPG var åtminstone roligt. Egentligen skulle jag fortsatt spela det så jag blir klar med det, men nu ville jag faktiskt testa Fallout 3 eftersom jag köpte det för överpris i fredags – väntar jag för länge med att spela det förlorar ju jag praktiskt taget pengar på det.

Fallout 3 är ett väldigt efterlängtat spel. Inte bara av mig – jag har ju faktiskt inte tagit mig igenom tvåan än, trots att det kom ut för exakt 10 år sedan – utan av ungefär hela datorspelsvärlden.  Spelet utspelar sig år 2277, 200 år efter att världen satte igång att bomba ner varandra med kärnvapen, och huvudpersonen har levt i ett skyddsrum i hela sitt liv. Den första timmen går ut på att skapa den karaktär du ska leva med resten av spelet och att inse att du har det bra och tryggt och att din pappa är där för dig hela tiden, nawww – sen förstörs allting helt plötsligt då din pappa bara drar och alla vakter i skyddsrummet nu hemskt gärna vill ta reda på vad du vet om hela historien.

Bäst att dra, med andra ord. Första tanken är väl att ta reda på var farsan tagit vägen, men som sig bör i Fallout-spelen är det bara början – och du kan gott skita i det också om du känner att du har bättre saker för dig. Typ, ha sex med alla brudar du stöter på, hö hö hö.

Sedan slutligen min Nano. Ja, jag ska försöka skärpa mig och skriva mer idag. Jag är dock en aning bitter över att jag inte fick registrera min totala summa skrivna ord innan midnatt – sidan strejkade totalt och släppte inte in mig förrän två minuter över. Är vi så många svennar som loggar in i sista minuten alltså?

“The system failure that had plagued you unable to buy a T-shirts in the purchase page is now fixed up”

Några stycken mail from hell senare och jag vet inte om de gjorde saken bättre eller sämre. Nåväl, jag försöker i alla fall, även om det förmodligen är två steg framåt, ett tillbaka. Ett och ett halft, kanske.

Det måste sägas: det känns extremt underligt att sitta och formulera mig på svenska, såhär efter att ha bloggat på engelska i nästan  7 år. (De gamla inläggen är ruskigt pinsamma, men jag vill i alla fall inbilla mig att jag blivit skickligare av det)

Jo, det är ju bra att träna på det gamla modersmålet också, problemet är bara att jag tycker att jag låter för tillgjord och högtravande. Det kanske löser sig med tiden; jag måste komma in i vanan bara.

Jag blev i förrgår påmind om några gamla flashspel jag roat mig med: Crimson Room och uppföljaren Viridian Room.Jag klarade dem aldrig way back when, men nu har jag klickat mig igenom bägge. Visserligen nyttjade jag mig av Google för att bli klar med Viridian Room, men det räknas ändå.

Varför i hela fridens namn sitter jag med WordPress Visual Editor? Den känns extremt ineffektiv. *byter*