Blåmärkena är på väg bort, och jag funderar på att börja minska antalet smärtstillande jag stoppar i mig.
Jag har duschat för första gången. Det hade säkert gått att göra tidigare också, men jag kände mig nojig. Det var lite obehagligt att känna vattnet rinna mot halsen – jag är överkänslig där nu – men det gick bra. Känner mig nästan som en människa nu 
Ikväll tänkte jag ge mig ut bland folk, på inflyttningsfest. Det börjar kännas lite instängt hemma nu.
Blåmärket är på väg neråt.
Vid sextiden börjar det bli livligt på avdelningen. Personalen går runt och väcker alla som fortfarande sover, berättar att nu finns det frukost att hämta. Jag får 2 Alvedon och en Celebra.
En sjuksköterska kommer förbi och tar ut nålen ur armvecket. Så fort det slutat blöda kan jag klä på mig, säger han. Läkaren ska komma förbi strax med utskrivningspapper och mer information. Sagt och gjort.
Jag får veta att operationen gått perfekt, trots att sköldkörteln var mycket större än de hade räknat med. Den hade växt ner bakom bröstbenet. Men de lyckades få bort den bra, och operationen påverkade inte stämband eller något annat heller.
Jag får inte bada på 2 veckor, men duscha går bra. Tejpen på halsen ska sitta kvar i 10 dagar, sen ska jag byta den. Om den lossnar innan ska jag givetvis byta den då också. Jag ska ha tejp i 3-4 månader, men hålla ärret borta från solen. Stygnen ska inte plockas bort, de försvinner av sig själv.
Det är 15% risk att högra sköldkörteln, den som är kvar, inte lyckas producera tillräckligt med sköldkörtelhormon för att jag ska klara mig på det. I så fall kommer jag få käka levaxin resten av livet. Men det kollar de upp på ett återbesök om en månad.
Jag ska inte sporta de närmaste veckorna heller. Jag har fått läkarintyg på sjukskrivning i 2 veckor, men om det behövs är upp till mig. Jag får med mig en broschyr med halsövningar som jag ska göra två gånger om dagen.
Annars.. är det bara att åka hem nu. Så det gör jag.
Först förbi det närliggande apoteket för att hämta ut mina smärtstillande. Massa Alvedon 500mg – ska ta 8 tabletter om dagen. Brufen fanns inte inne, och jag beställer hem det till mitt apotek. Lite senare ber jag D kolla upp ifall jag kan ta Ipren så länge, och det går bra.
Buss och sen tåg. Bussen kändes som en väldigt dålig idé, det skumpar och hoppar och jag håller i mig i sätet framför. Kanske borde tagit taxi istället, jag har ju råd – men det kanske skumpat det också. Tåget fungerar bra i alla fall.
Jag har ett gigantiskt blåmärke på halsen. Det ser ut som att nån tagit stryptag på mig och klämt åt ordentligt. Väl på Karlbergs pendeltågsstation kommer jag på att jag fortfarande har patientarmbandet på, så jag rycker av det. Det var skönt att komma ut från sjukhuset.
Hemma hos katterna igen som är glada att se mig. Lägger mig på soffan och sover ett tag. Det går bra. Inte så skönt att sätta mig upp, men bättre än inatt.
Hostar lite. Det är banne mig inte skönt, rekommenderas ej.
När jag känner lite lätt på struphuvudet blir jag illamående. Inte smärta, eller kanske nånstans bakom all smärtlindring. Men det känns obehagligt. Jag får tillbaka samma känsla när jag gör mina halsövningar; den sista när jag ska spänna skulderbladen bakåt. Det känns lite som att jag ska kvävas.
D kommer över på kvällen. Han gräddar våfflor och vi tittar på TV. Jag sover hyfsat. Upp en gång mitt i natten för att ta Alvedon. Hostar lite, men det känns redan lite bättre.
Nattsköterskan kommer in och kollar till mig. “Mår du bra?” frågar hon. “Du är alldeles blek.”
“Det är ingen fara, jag är så här blek normalt.”
“Du mår inte illa?”
“Nej, ingen fara.” Jag sätter mig upp och tar alvedonen hon erbjuder, och hon ger med sig. Den här gången kunde jag svälja medicinen utan att tugga på den.
“Jag kommer tillbaka i natt och kollar till ditt blåmärke,” säger hon. “Jag kommer lysa dig på halsen med den här ficklampan”. Jag nickar och försöker somna om. Jag sover inte så bra. Vaknar varannan timme eller så. Inte för att det gör ont – eller inte bara därför.
Sänggrannen går på toa hela tiden. Jag funderar på om jag borde göra detsamma, och sätter mig upp. Ställer mig upp. Mår dåligt och sätter mig ner igen. Det kan vänta tills imorgon, så nödig är jag inte.
Det stramar i halsen när jag rör mig, och det är ömt när jag sväljer, men inte mer än så.
Vaknar av väckarklockan klockan 7, och tar min andra preskriberade dusch. Kokar lite te men dricker ungefär två klunkar av det – är lite för nervös nu. Matar katterna, kollar att allt är packat som det ska, lunkar fram och tillbaka i lägenheten och kan inte göra nånting vettigt. Sen är det dags. Pendeltåg till Karlberg, byte till buss 507 och framme vid karolinska klockan 9:17.
Det var halv tio jag skulle vara där, skönt, jag har inte sabbat allt.
Jag får byta om till en operationsrock som knyts i ryggen. Den var redan knuten i midjan och jag får inte upp den knuten utan får trä på mig rocken istället. Det finns ett par operationsstrumpor också, men dem ska jag vänta med till sista stund, de ska vara så rena som möjligt. Jag får dropp i högra armvecket och den där hungerkänslan som faktiskt tog sig genom nervositeten börjar dämpas. Sjuksköterskan går igenom en checklista: Mitt personnummer? Har jag duschat? Fastat? Druckit nåt? När kissade jag senast?
Jag får 2 Alvedon och en Celebra. Inte läge att berätta att jag är svindålig på att ta tabletter med vätska. Knaprar i mig dem istället för att svälja dem hela som en ska göra, och det smakar ju som väntat för jävligt. Inget lugnande, men det känns som jag klarar mig ändå.
Sen vänta. Vänta vänta vänta. Jag ska opereras 12:30, säger de. Om det inte flyttas framåt eller bakåt på grund av andra operationer. Jag läser, går på toa, läser, går på toa.
Runt 12:40 kommer de och hämtar mig. Nu får jag ta på mig operationsstrumporna och krypa ner under täcket. En sjuksköterska tar ultraljud på mina urinvägar för att verifiera att allt ser bra och tomt ut.
Vänta. Vänta vänta vänta. Här finns inget att läsa, och jag lämnade i vilket fall kvar mina glasögon på avdelningen för att de inte skulle tappas bort. Alla värdesaker är inlåsta i ett skåp, och nyckeln har de inne på sin expedition.
Vet inte riktigt hur lång tid det tar innan en narkosläkare äntligen kommer. De har hunnit ringa efter honom, eller de ringer efter honom precis när han är hos mig. Han kladdar lite på min hals för att markera att han kollat på mig. “De kommer rita om det där inne på operationen sen,” säger han, “när de kollar mer exakt var det ska skäras”. Han kollar också mitt personnummer och verifierar med mig att det är sköldkörteln på vänstra sidan som ska bort.
Sen får jag gå till operationsbordet själv. Får en värmefilt runt midjan och sköterskorna plockar med sig 3 till; en till vardera benet och en för min arm. De lyckas inte knyta upp skjortan i midjan utan får klippa upp knuten. Jag lägger mig ner, får värmefiltar placerade lite överallt, och syrgasmask över munnen. Den läcker ut över ögat, så jag blundar. Sen tar det inte så lång tid innan jag…
..vaknar, är torr i munnen och har ont i halsen. Då har det nog gått 3-4 timmar sen jag blev sövd. Poff. Borta bara.
Timmarna på uppvaket är fruktansvärt tråkiga. Det finns inget att göra, och jag kan inte somna – för då börjar nån maskin att blippa så sköterskorna kommer springande. Jag får smärtstillande in i droppet 2-3 gånger. Det gör ändå inte så ont. Det är när jag sväljer, eller rör på huvudet, som det känns – men inte mycket mer än halsfluss. Det kan ju bero på att jag fått väldigt mycket smärtstillande också. Jag får några klunkar vatten via sugrör.
En sjuksköterska kommer förbi och frågar om jag är kissnödig. “Nej”, svarar jag, men det nöjer hon sig inte med. Det blir ultraljud på det och hon kommer fram till att jag ska minsann på toa. Att sätta sig upp är lite av en utmaning: Rulla över på vänstra sidan och häv mig upp. Dingla med benen lite för att få igång blodcirkulationen. Jag får eskort till toaletten men kan gå själv. Får inte låsa dörren, ifall jag skulle svimma därinne. Det går bra. Det var rätt skönt att kissa trots allt. Får hjälp att resa mig och gå till handfatet, sen tillbaka till sängen.
Om det var obekvämt att sätta mig upp så är det ännu lite värre att lägga sig ner igen. Att använda halsmusklerna drar i såret på ett väldigt obehagligt sätt.
Operationen har gått bra, säger en sköterska. Jag frågar hur stor den var, knölen. “En knytnäve ungefär”. Funderar på lite vems knytnäve, men det spelar egentligen ingen roll. Det är mycket ändå, för ett så litet organ.
Till slut kommer de och hämtar mig tillbaka till avdelningen. Då får jag höra att “ja, din pojkvän väntar på dig härutanför”. Jag börjar nästan gråta. Var rädd att han skulle missa besökstiden; klockan är över 7 nu och om jag skulle behöva ringa hit honom skulle han aldrig hinna innan 20:00 när alla besökare ska ut. Men nej, han kom hit direkt efter jobbet och har suttit och väntat på mig. Och det är så himla skönt att se honom.
Min röst är raspig och torr, men den finns där i alla fall. Det är ansträngande att prata. Skönt att jag inte behöver ringa nånstans. D postar på Facebook att jag är uppe nu och allt är OK. Han stannar kvar tills besökstiden är över.
Sen får jag äta. Världens svennigaste fika men så jäkla gott efter den här dagen. Och jag kan äta! Alltså de har skurit upp min hals och plockat bort grejer, men jag kan äta! Det är rätt nice faktiskt.
Själv har jag blåmärken på halsen, och så tejpen då.
Första jobbdagen efter semestern blir också enda dagen innan sjukskrivningen. Oh well. Det blir en hit & run till kontoret för att se vad som hänt månaden jag varit borta och vad som planeras de närmsta veckorna. På eftermiddagen ringer jag till avdelningen och får beskedet att jag ska komma in halv tio. Efter att jag lagt på får jag lite ångest – sa hon halv tio eller halv nio? Jag är rätt säker på halv tio och lyckas övertyga mig själv om det.
Sista måltiden innan fastan & operationen blir en fläskfilé på Big Ben. Mycket bättre än jag hade trott, faktiskt, givet att det ser ut som en typisk sunkig Söder-bar. D & K tar varsin Caesarsallad med halloumi och är också nöjda. Väldigt mycket mat.
Sen åker jag hem och klappar katterna ordentligt, dricker en kopp te och begrundar tillvaron. Packar ombytesunderkläder, iPad, telefon och korsordstidning. Funderar på att ta med morgonrock och tofflor som broschyren föreslog men beslutar mig för att skippa. Så jäkla mycket tänker jag inte promenera runt.
Får tips från vän att inte ta med bygelbehå, då den kommer trycka på operationssåret. Jag kan strunta i BH över huvud taget i så fall, tänker jag. Om det är så.
När jag ska lägga mig får jag avnjuta en session trängsel i luftröret igen. Sista gången kanske? Snälla säg att jag slipper den här skiten efteråt, orkar inte kippa efter luft på det här sättet.
Enligt hälsodeklarationen är jag nog rätt frisk ändå, förutom struman.
Och den där envisa luftrörskatarren som kommer tillbaka igen och igen. Slemhosta, tight luftstrupe, nästan som en astmaattack. Men astma är det inte, har vårdcentralen kommit fram till. Mina lungor fungerar för bra för det.
Narkosläkaren hmmm:ade nyfiket när jag pratade om den, och kände lite på knölen. “Ja, den klämmer ju på luftröret här, det ser vi. Så det är inte omöjligt att du blir av med de problemen efter operationen också”.
Det vore ju fantastiskt, men jag vågar inte riktigt hoppas.
Efter narkosbedömningen promenerar jag bort till avdelning A23a för inskrivning. Det går snabbt; jag lämnar bara över min legitimation och alla papper, och så går vi igenom instruktionerna i informationsbladet tillsammans.
Så då är det bara väntan kvar. Ska försöka att inte tänka på ingreppet så länge som möjligt.
Kom hem från kompisbesök i Sundsvall och blev förutom katterna välkomnad av en kallelse till anestesimottagningen på Karolinska för narkosbedömning. Onsdagen den 19:e, fyll i hälsodeklaration. Operationen sker den 25:e.
Jag visste att det skulle börja hända saker efter sommaren, men jag trodde inte det skulle gå så här snabbt.