Vaknar av väckarklockan klockan 7, och tar min andra preskriberade dusch. Kokar lite te men dricker ungefär två klunkar av det – är lite för nervös nu. Matar katterna, kollar att allt är packat som det ska, lunkar fram och tillbaka i lägenheten och kan inte göra nånting vettigt. Sen är det dags. Pendeltåg till Karlberg, byte till buss 507 och framme vid karolinska klockan 9:17.
Det var halv tio jag skulle vara där, skönt, jag har inte sabbat allt.
Jag får byta om till en operationsrock som knyts i ryggen. Den var redan knuten i midjan och jag får inte upp den knuten utan får trä på mig rocken istället. Det finns ett par operationsstrumpor också, men dem ska jag vänta med till sista stund, de ska vara så rena som möjligt. Jag får dropp i högra armvecket och den där hungerkänslan som faktiskt tog sig genom nervositeten börjar dämpas. Sjuksköterskan går igenom en checklista: Mitt personnummer? Har jag duschat? Fastat? Druckit nåt? När kissade jag senast?
Jag får 2 Alvedon och en Celebra. Inte läge att berätta att jag är svindålig på att ta tabletter med vätska. Knaprar i mig dem istället för att svälja dem hela som en ska göra, och det smakar ju som väntat för jävligt. Inget lugnande, men det känns som jag klarar mig ändå.
Sen vänta. Vänta vänta vänta. Jag ska opereras 12:30, säger de. Om det inte flyttas framåt eller bakåt på grund av andra operationer. Jag läser, går på toa, läser, går på toa.
Runt 12:40 kommer de och hämtar mig. Nu får jag ta på mig operationsstrumporna och krypa ner under täcket. En sjuksköterska tar ultraljud på mina urinvägar för att verifiera att allt ser bra och tomt ut.
Vänta. Vänta vänta vänta. Här finns inget att läsa, och jag lämnade i vilket fall kvar mina glasögon på avdelningen för att de inte skulle tappas bort. Alla värdesaker är inlåsta i ett skåp, och nyckeln har de inne på sin expedition.
Vet inte riktigt hur lång tid det tar innan en narkosläkare äntligen kommer. De har hunnit ringa efter honom, eller de ringer efter honom precis när han är hos mig. Han kladdar lite på min hals för att markera att han kollat på mig. “De kommer rita om det där inne på operationen sen,” säger han, “när de kollar mer exakt var det ska skäras”. Han kollar också mitt personnummer och verifierar med mig att det är sköldkörteln på vänstra sidan som ska bort.
Sen får jag gå till operationsbordet själv. Får en värmefilt runt midjan och sköterskorna plockar med sig 3 till; en till vardera benet och en för min arm. De lyckas inte knyta upp skjortan i midjan utan får klippa upp knuten. Jag lägger mig ner, får värmefiltar placerade lite överallt, och syrgasmask över munnen. Den läcker ut över ögat, så jag blundar. Sen tar det inte så lång tid innan jag…
..vaknar, är torr i munnen och har ont i halsen. Då har det nog gått 3-4 timmar sen jag blev sövd. Poff. Borta bara.
Timmarna på uppvaket är fruktansvärt tråkiga. Det finns inget att göra, och jag kan inte somna – för då börjar nån maskin att blippa så sköterskorna kommer springande. Jag får smärtstillande in i droppet 2-3 gånger. Det gör ändå inte så ont. Det är när jag sväljer, eller rör på huvudet, som det känns – men inte mycket mer än halsfluss. Det kan ju bero på att jag fått väldigt mycket smärtstillande också. Jag får några klunkar vatten via sugrör.
En sjuksköterska kommer förbi och frågar om jag är kissnödig. “Nej”, svarar jag, men det nöjer hon sig inte med. Det blir ultraljud på det och hon kommer fram till att jag ska minsann på toa. Att sätta sig upp är lite av en utmaning: Rulla över på vänstra sidan och häv mig upp. Dingla med benen lite för att få igång blodcirkulationen. Jag får eskort till toaletten men kan gå själv. Får inte låsa dörren, ifall jag skulle svimma därinne. Det går bra. Det var rätt skönt att kissa trots allt. Får hjälp att resa mig och gå till handfatet, sen tillbaka till sängen.
Om det var obekvämt att sätta mig upp så är det ännu lite värre att lägga sig ner igen. Att använda halsmusklerna drar i såret på ett väldigt obehagligt sätt.
Operationen har gått bra, säger en sköterska. Jag frågar hur stor den var, knölen. “En knytnäve ungefär”. Funderar på lite vems knytnäve, men det spelar egentligen ingen roll. Det är mycket ändå, för ett så litet organ.
Till slut kommer de och hämtar mig tillbaka till avdelningen. Då får jag höra att “ja, din pojkvän väntar på dig härutanför”. Jag börjar nästan gråta. Var rädd att han skulle missa besökstiden; klockan är över 7 nu och om jag skulle behöva ringa hit honom skulle han aldrig hinna innan 20:00 när alla besökare ska ut. Men nej, han kom hit direkt efter jobbet och har suttit och väntat på mig. Och det är så himla skönt att se honom.
Min röst är raspig och torr, men den finns där i alla fall. Det är ansträngande att prata. Skönt att jag inte behöver ringa nånstans. D postar på Facebook att jag är uppe nu och allt är OK. Han stannar kvar tills besökstiden är över.
Sen får jag äta. Världens svennigaste fika men så jäkla gott efter den här dagen. Och jag kan äta! Alltså de har skurit upp min hals och plockat bort grejer, men jag kan äta! Det är rätt nice faktiskt.
Själv har jag blåmärken på halsen, och så tejpen då.
