Nattsköterskan kommer in och kollar till mig. “Mår du bra?” frågar hon. “Du är alldeles blek.”
“Det är ingen fara, jag är så här blek normalt.”
“Du mår inte illa?”
“Nej, ingen fara.” Jag sätter mig upp och tar alvedonen hon erbjuder, och hon ger med sig. Den här gången kunde jag svälja medicinen utan att tugga på den.
“Jag kommer tillbaka i natt och kollar till ditt blåmärke,” säger hon. “Jag kommer lysa dig på halsen med den här ficklampan”. Jag nickar och försöker somna om. Jag sover inte så bra. Vaknar varannan timme eller så. Inte för att det gör ont – eller inte bara därför.
Sänggrannen går på toa hela tiden. Jag funderar på om jag borde göra detsamma, och sätter mig upp. Ställer mig upp. Mår dåligt och sätter mig ner igen. Det kan vänta tills imorgon, så nödig är jag inte.
Det stramar i halsen när jag rör mig, och det är ömt när jag sväljer, men inte mer än så.