Xenoblade Chronicles 2

Jag har lite svårt att sammanfatta vad jag tycker om det här spelet, och det säger jag efter att ha spelat närmare 100 timmar. (JRPG yay :rolleyes:)

Föregångaren, Xenoblade Chronicles (Wii), räknar jag till ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Det träffade precis rätt för mig då det kom – spelmekanik, grafikstil, story, musik; allting klaffade. Jag vet inte om jag kommer våga spela om det. Tänk om det inte är så bra som jag minns? Sidospåret Xenoblade Chronicles X som kom några år senare till WiiU nådde inte riktigt samma höjder även om jag definitivt uppskattade det också. Xenoblade Chronicles 2 hade med andra ord lite att leva upp till, och jag antar att det är det som är problemet.

Det finns inget fastland, utan bara Titans – jättelika vidunder som rör sig genom världen Alrest genom att sakta simma genom molnhavet som täcker dess yta. Vi möter Rex, en femtonårig pojke som lever på ryggen på sin vän och titan “Gramps”.

Rex är en salvager, vilket innebär att han livnär sig på att dyka ner till botten av molnhavet för att hitta skatter från förr.  För oss innebär detta ett återkommande inslag av att  frivilligt utsätta sig för en QTE när Rex dyker ner till botten; våra knapptryckningar påverkar hur bra resultat han hittar.  I spelets värld däremot innebär det en bakgrundshistoria som leder oss till det första stora uppdraget; att hitta ett uråldrigt vrak och plundra det på dess skatter.

Här stöter Rex även på Pyra, och han bestämmer sig snabbt för att han till varje pris ska hjälpa henne nå det mytomspunna landet Elysium som ligger längst upp på världsträdet.

Till sin hjälp har Rex och Pyra förstås ett litet gäng kompanjoner med tillhörande Blades – levande vapen som efter att de väckts ur sin slummer binds till sina ägare och “dör” 1)Okej, grov förenkling när dessa gör det.

Som JRPG räknat är Xenoblade Chronicles 2 riktigt bra, men det dras också med en del av till genren tillhörande nackdelar. Låt mig nämna några av dem:

  • Gigantiska tuttar (som dessutom ser ut att bli större i varje cutscene för en viss karaktär)
  • Apropå cutscenes så är en del bara pinsamma; jag skulle önska att Monolith riktade sig lite mindre till unga anime-slukare än de gör.
  • Superirriterande gimmick-karaktärer. Håll KÄFT Tora.
  • Märkliga minispel (som är frivilliga att spela så länge du inte vill levla upp vissa karaktärer till max)

Storyn tar dessutom ett bra tag på sig att komma igång, eftersom vi måste lära känna vår unge Rex ordentligt först. Visserligen introduceras karaktärer och koncept hyfsat snabbt, men allting känns trögt. Spelet är uppdelat i 10 kapitel och jag tyckte inte det kom igång förrän åtminstone runt kapitel 6 nånstans. Jag tror inte att det enbart beror på att jag envisas med att göra frivilliga sidouppdrag, men jag ska erkänna att jag har en “viss” tendens att spåra ur när det gäller sånt.

Det finns många saker som är bra också, förstås.

Dubben, t.ex. Jag må hysa ett historiskt stort agg till dubbade spel, men jag tror banne mig att lokaliserarna har skärpt till sig de senaste 10 åren. Vissa undantag finns (jag tittar på dig, Zeke) – men jag är inte helt övertygad om att dessa undantag låter vettiga på original-japanskan heller.

Det finns väldigt mycket att göra. Både vad gäller uppdrag, och vad gäller att levla upp och stärka ditt team.

Varje Blade har sitt eget utvecklingsträd med olika typer av förmågor och statusboosts.  De Blades du inte har utrustade kan du skicka iväg på uppdrag för att få speciella föremål  och pengar som belöning.

Du kan få sidouppdrag genom att prata med bybor, som sig bör i ett JRPG – men även genom att sova på ett värdshus med rätt karaktärer tillgängliga. Sällsynta Blades har ofta miniuppdrag som går ut på att du ska lära känna dem mer. Ute i världen finns “Heart to heart”-markörer som inleder små scener med ditt team – på gott och ont, som sagt är en del cutscenes mer än lovligt pinsamma.

Stridssystemet, när jag väl kom in i det, flyter också på ordentligt. Vilket vapen du använder beror på vilken av dina Blades som är aktiv – och detta påverkar också vilken typ av attacker du kan utföra i strid.

Precis som i övriga Xenoblade-spel är striderna MMO-inspirerade, med färdigheter som istället för att ha en timer kan användas när du fått in tillräckligt många träffar med den automatiska attacken. Dessa färdigheter i sin tur laddar upp mätaren till en specialattack som även ger element-skada. Genom att ladda upp och kombinera dessa specialattacker med resten av teamets kan du ge fienden ordentligt däng och kanske även en statusförsämring.  Och som inte det vore nog finns det ännu en super-special-attack som du kan använda när du drivit upp en gemensam team-mätare högt nog. Har du då lyckats göra tillräckligt många level 3 specialattacker på fienden så kan du göra en lång kedja av attacker och förhoppningsvis få ihjäl den.

Ibland går en strid dock helt åt pipsvängen för vi råkade komma för nära ett högnivå-monster som beslutade sig för att hoppa in och hjälpa till. Inte mig, tyvärr.   Jag dog rätt många gånger under spelets gång – men oftast får du fortsätta strax innan striden började och bara försöka igen 2)eller levla upp. Jaaaa levla upp!

Fast travel finns tillgängligt väldigt tidigt, vilket jag verkligen uppskattar. Speciellt som det för många utvecklingsträd krävs att “gå till det här stället och döda X av den där fienden”.  (Dock är det lite märkligt att jag kan snabbförflytta mig även när det storymässigt inte känns speciellt lämpligt)

 

Sen finns det såklart saker som är meh.  Varken bra eller dåliga, eller, tja, båda delarna/kunde varit bättre.

Musiken, till exempel. Inget fel på den, men det är ju inte Xenoblade Chronicles-stuk på den. Å andra sidan är det inte Xenoblade Chronicles 2 stadsmusik heller.

Att Monolith tagit in ett gäng kända karaktärsdesigners för att skapa unika Blades kanske många räknar som en fördel, men jag tycker nog snarare det drar ner helhetsintrycket. Det blir inte tillräckligt enhetligt. (De värsta tuttarna kommer dock från huvuddesignern, så jag kanske ska vara glad att det var fler kockar inblandade här)

Jag skulle också vilja ha lite mer styrning på hur jag kan få fram unika Blades. Nu är det helt slumpmässigt så jag orkade inte låsa upp alla. Men å andra sidan så är det väl inget måste heller egentligen.

Miljöerna är inte riktigt lika pampiga som i föregångarna.

Jag saknar en vettig karta.

Men ja. Allt det här summeras ihop till ett ganska JRPG:igt spel som jag i slutänden ändå är nöjd med att ha spelat.

Jag rekommenderar en Pro controller för att undvika handkramp, och att ha konsolen dockad så du får se alla maffiga miljöer på storskärm.

Karaktärer

Rex
Mythra & Pyra
Nia
Tora
Poppi
Mòrag
Brighid
Zeke
Pandoria

(+ en miljard blades jag inte orkar ladda upp bilder på)

Fotnoter   [ + ]

1. Okej, grov förenkling
2. eller levla upp. Jaaaa levla upp!

Leave a Reply