Monthly Archives: January 2018

One Final Breath

pc, prositen klarat, , , , , , , ,

På Steam har jag taggat detta spel som Kickstarter, och det stämmer förvisso att spelet kom till efter några misslyckade Kickstarter-kampanjer, men jag är inte helt säker på att jag faktiskt nappade via en sån. Visserligen finns det inget i presentationen på just Steam som får mig det minsta sugen på spelet ändå – minst av allt den vägg av negativa recensioner som lämnats – så det är lite av ett mysterium hur det hamnat i mitt bibliotek.

Inte som de där ohemula mängderna spel från New Reality Games. Jag köper ett spelpack och blir sedan dränkt i alla deras framtida titlar. Suck.

One Final Breath påstår sig vara ett psykologiskt episodiskt skräckäventyr där du ska smyga igenom en risig nedlagd skola för “begåvade barn” (den har vi aldrig hört förut) – en skola som tidigare varit ett sjukhus (inte den heller) med rykten om en avdelning för svårt mentalt sjuka (omg!). Varför? Jo för att den nedsupne protagonistens dotter är just “begåvad”, har gått på denna skola och efter att hon tagits därifrån envisas med att rymma tillbaka dit.

Jag säger påstår, för det finns bara en episod, och det är mer en nyckelhittarsimulator än ett skräckäventyr. Inte min formulering, tyvärr, men det var för träffande för att inte ta med. Det finns en jumpscare, så det var ju läskigt kanske. Annars är det läskigaste nog headbobbingen som gav mig markant illamående – och protagonistens usla röstskådespelare. Och grafiken som känns mer som ett tidigt demo än en färdig produkt.

Det bästa var att det tog mig bara ca 20 minuter att spela igenom detta. Steam säger 0.5h, men jag tog en toapaus. Det är inte värt sitt listpris på 3.99€; om resterande episoder någonsin släpps (tveksamt) har de en rejäl tröskel att ta sig över för att jag skulle vara intresserad. Uff.

Har inte bestämt mig om det petar ner Hero Quest – Tower Conflict på sin ohedervärda första placering på “sämsta spel jag någonsin spelat”. Jag har ju faktiskt “spelat klart” detta.

Nåja. TL;DR undvik.

Edit: Ooh, okej, nu hittade jag det på min Kickstarter-lista. Okej, det förklarar saken.

Midnight Mysteries: The Edgar Allan Poe Conspiracy

pc, prositen klarat, , , , ,

Midnight Mysteries är en serie hidden object-spel där jag tydligen äger det första – The Edgar Allan Poe Conspiracy – och det fjärde –  Haunted Houdini. Om jag bara ska gå på den första titeln är jag lite osäker på om jag faktiskt vill följa upp med resten, så jag antar att jag kommer få spela fyran först (ack! Oordning!) innan jag bestämmer mig.

De första tio-femton minuterna var nämligen riktigt tråkiga. Ful grafik och en tråkig tutorial som inte går att hoppa över. Helt linjär spelmekanik och ingen möjlighet att byta från HOG till minispel (inte för att jag brukar göra det MEN ÄNDÅ).

Sen tog det sig. Lite i alla fall.

Inramningen är lite märklig. Som en världsberömd mysterielösare och författare har du haft skrivkramp alldeles för länge när helt plötsligt Edgar Allan Poes spöke besöker dig och bönfaller dig att lösa mysteriet med hans död. Han har nämligen inte supit ihjäl sig eller dött av syfilis eller annan hjärnsjukdom så som historien säger – något mycket mer ondskefull ligger bakom.

För att lösa det 160 år gamla mordfallet måste du lösa några andra till synes helt orelaterade brott först… med hjälp av Poes klocka som kan föra dig tillbaka i tiden, samt hans korp som agerar som ledtråd i alla pussel.

Härefter följer en del där du löser ett mordfall i en av Poes egna berättelser; ett mordfall i den verkliga händelse som ligger bakom detta mordfall; att hitta kapten Kidd’s skatt (ja, eh, jag vet inte..) och slutligen brottsligen bakom Poes egen död.

Det känns lite osammanhängande inte bara i min beskrivning utan även att spela. Men inramningen är ändå hyfsat stämningsfull så spelet blev till slut okej.

Inga Steam-achievements finnes här, så om det är din grej bör du leta efter andra spel.

Horizon Zero Dawn

playstation 4, prositen klarat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den första teaser-trailern som kom sommaren 2015 var lovande: En kvinnlig protagonist som slåss mot robotdinosaurier i en fantastiskt vacker postapokalyptisk värld. Jag var försiktigt optimistisk. Robotdinosaurier! Ingen skäggig karl i huvudrollen! Inget jävla Mad Max-töcken av sandiga ruiner och olje-fetischister!

Det kändes som 50/50 att det skulle bli bra; det kunde lika gärna slutat som nån sorts onanistisk nördpojkefantasi.

Och det blev bra! Otroliga miljöer; en lagom sarkastisk hjältinna med ett hår jag bara drömmer om; en välskriven story – och en öppning för fortsatta titlar i samma värld. (Det är nog fortfarande en våt dröm för gamers – hallå, det är en våt dröm för mig.)

Det här blir mest en fangirl-blog om spelet. Jag vill inte skriva ett enda ord om handlingen för den förtjänar att upptäckas av spelaren. Du är Aloy. Det finns robotdinosaurier. Det räcker där. (varför finns “robotdinosaurier” som ett ord i Chromes stavningskontroll? PGA DETTA SPEL gissar jag)

Kolla bara. Mina nuvarande datorbakgrunder. Måste minimera webbläsaren och discord lite då och då bara för att titta på detta.

Det finns säkert saker att störa sig på. Om du ger dig fan på att ta platinum blir det kanske lite enformigt. Men jag säger ett tveksamt “kanske” på den för jag blev inte uttråkad trots att det tog mig 86 timmar. Det vägs i vilket fall upp av resten. Uppgradera vapen, utforska ruiner, hjälp bosättningar att hantera.. rovdjursproblematiken. Slåss mot robotar. Det blir inte enformigt. Det finns så många sätt att hantera striderna. Vänta på uppföljaren.

Alltså. Öh. UNF. Varför tog det slut?

…fast jag har ju DLCn Frozen Wilds att ta itu med nu såatteh. Hejdå.

Reigns

android, ios, prositen klarat, , ,

Helt plötsligt blev det nytt år igen, och pinsamt uppenbart att vi ignorerat den här bloggen. Nytt år nya tag, igen. Få se hur länge det varar den här gången. Det är ju inte så att vi slutat spela eller slutat snacka om spel, det har bara inte blivit här av någon anledning.

Hela december spelade jag Horizon Zero Dawn, men det första spelet jag klarade i år var däremot ett litet indie-RPG vid namn Reigns. Det finns till PC, Android och iOS och jag spelade det på det sistnämnda formatet.

Devolver Digital är en utgivare att hålla ögonen på. Förutom Reigns ligger de även bakom bland annat Hatoful Boyfriend, duvdatingspelet; Genital Jousting som, eh, ja, är vad det låter; The Talos Principle som jag fortfarande inte har testat, knappt vet vad det är men definitivt kommer spela någon gång och Hotline Miami som förmodligen är både briljant och inte alls min stil.

Tillbaka till Reigns som sätter dig i rollen som kung – eller snarare en serie av kungar efter varandra – som styr över ett rike. Varje år möts du av ett nytt val i form av ett kort som presenterar ett dilemma och du kan reagera genom att swipa höger eller vänster.

Ditt val påverkar en eller fler av spelets fyra resurser: religion, folk, armé, pengar. När någon mätare når toppen eller botten dör du och nästa kung tar över. Spelmekaniken är alltså otroligt simpel. Samma val återkommer många gånger under spelets gång och du lär dig snart hur du balanserar resurserna (i teorin. I praktiken har du en slumpmässig (eller?) kortlek att jobba med). Men ändå går det inte att sluta. Dina val låser upp nya kort som ger mer slumpmässighet. Eller story. Eller vad händer egentligen? Året blir 666 och.. nej, inga spoilers.

30 kronor kostar det. Köp.

Och sen uppföljaren där du får spela som drottning istället.